Fredrik Lindström: Tomma tunnor skramlar mest

 I Sverige gillar vi det politiskt korrekta. Vi tycker om att ytan är snygg, och det är inte så himla noga med vad som döljer sig bakom. Vi byter namn från piga till jungfru till hembiträde till hemassistent, från skurkärring till städtant till lokalvårdare till hygein­assistent. Vi ändrar på etiketten, i stället för att ändra på värderingarna, eftersom det är mycket jobbigare.

Språket har inget eget liv, det är alltid symtom på något annat – det vill säga verkligheten. Att angripa språket är som att ta sikte på febern hos en människa som har en allvarlig sjukdom. Den som bara ­byter ut ordet, den ger alvedon utan att ställa diagnos på själva sjukdomen. Oftast till och med utan att ens ha träffat patienten.

Vi håller oss alltså till det ytliga. Vi lär oss också vad man ska säga: »Vi har dragit ner på det här med julfirandet«, »Jag tycker det är positivt med ett mångkulturellt Sverige«, »Jag har många vänner som är homosexuella«. Gayfolket i Sverige skulle vara fullkomligt dränkta i kompisar om alla dessa välputsade uttalanden var sanna. Hur skulle det vara om det centrala i vad man sa inte var lämpligheten, utan sanningshalten? Heder åt den som vågar erkänna att han kan känna sig främmande inför andra nationaliteter och kulturer, men att det inte innebär att han ser ner på dem. Heder åt den som vågar säga att »jag känner inte en enda bög, men jag tänker anstränga mig för att försöka behandla mina medmänniskor likvärdigt, oavsett vad de har för sexliv«.

Vi sätter snygga etiketter på saker och ting oavsett om de finns: mångfald, smältdegel, framtidståget, genusperspektiv, mångkulturell. För vi önsketänker och hoppas att det av någon orimlig anledning ska kunna vara så att först har man förpackningen, sedan skaffar man innehållet till den.

Man kan alltså komma långt på att säga det »rätta« i stället för det sanna. Och det finns en föreställning om att allt man gör i en god saks namn är bra och lovvärt! Många sprider bilden av att man hela ­tiden måste uttala sig och till exempel ta avstånd från allt olämpligt. Det är en lögn! Den som till exempel inte har ett dugg att säga, men ändå känner sig tvungen att rapa upp att »rasism beror på rädsla och främlingskap« eller »det är dumt att knarka« bidrar till en allmän känsla av att det här är områden där det ständigt sägs en massa banala och halvt innehållslösa självklarheter. Och så ger man folk ett bra alibi för att skita i alltihopa.

Låt oss i stället slå fast följande: Ju angelägnare fråga, desto viktigare är det att tänka igenom sina uttalanden. Om man nu ska göra några alls. Annars gör man sig medskyldig till att viktiga frågor »slits ner« och vi blir döva för deras allvar. När orden används utan innehåll mister de undan för undan sin betydelse.

Kan den bistra sanningen vara att alla de politiskt korrekta termer som omger olika grupper som invandrare och homosexuella i själva verket fungerar som en glasbubbla kring dem? En isolering som ökar främlingskapet, och svårigheten för dem att ta en självklar plats i samhället? Deras problematik bockas av och ställs undan på hyllan »färdigbehandlat« sedan man med hjälp av språkliga klichéer skapat en illusion att så skulle vara fallet.

Men å andra sidan. Hade vi inte kunnat lösa det på det här eleganta sättet, hur hade det då sett ut? Hade vi då blivit tvungna att börja bjuda hem både invandrare, bögar och annat löst folk, och verkligen umgås med dem? Handling i stället för ord? Ska det verkligen vara nöd­vändigt?