Fredrik Lindström: Vuxensekten

Vi är nästan alla med i en sekt.

Vi vet inte ens om det, vilket bara innebär att de som har värvat oss har gjort det mycket skickligt, utan att vi märkt det! Vi tror att det ska vara såhär.

För man undrar ju annars hur folk kan vara så jävla dumma att de går med i sekter; man tror att några går runt och ringer på dörren och artigt frågar: »Hej, skulle du vilja gå med i en vansinnig sekt?« Vem går på det? Nej, man jobbar långsiktigt och omärkligt – man ska bara långsamt och omärkligt hjärntvättas in i sekten.

Våran sekt kallas vuxenvärlden. Och någonstans är vi innerst inne alla medvetna om det, som vi ibland påminns om det liv vi levde tidigare. Lucia är ett sådant tillfälle. Innan man gått med i sekten går man på luciavaka. När slutar man med det? Inget vet! Man bara vaknar upp, kanske nånstans mellan 25 och 30, när någon yngre person frågar om man ska med ut och sitta i nån trappuppgång med en kasse folköl på lucianatten. Och man bara stirrar oförstående på dem: Varför skulle jag det?

Vid det laget borde man fatta! Men man har ju vant sig, tror att det ska vara såhär. Precis som medlemmar i Baguan- eller Moonrörelsen knappt minns den de var före inträdet, så kan vi oftast bara i korta glimtar erinra oss den i oss som ville gå ut och supa på lucia eller valborg.

Typiskt för en sekt är att det är svårt att gå ur. Där har vuxenvärlden – det vill säga den nutida västerländska, civiliserade identiteten – lyckats i princip till hundra procent. Den går inte att lämna! Hur gärna man än vill så kan man inte återerövra den man en gång var, som ostressad och utan magproblem eller bettskena upplevde världen i sin egen takt, fullkomligt uppriktig om nästan allt. Många sektmedlemmar i karriären – som i dag knappt kan göra » nr två« någon annanstans än hemma och helst med en kamouflerande vattenkran susande – kan med smärta förnimma minnet av den varelse de en gång var, som rakt och obekymrat kunde säga:

»Jag är bajsnödig!«

Om man vill gå ur sekten, så är det alltså praktiskt taget omöjligt, trots alla avslappningsläger och kurser. Och så skulden mot den man svek! Vem kan resa sig och säga, att man inte en gång som barn lovade sig själv: »Jag ska inte bli som dom!«

En sekt hålls ofta uppe genom att man förnekar vissa saker. Man har helt enkelt en egen världsbild, som är »sann« inom sekten. En av våra sanningar är, för att ta ett aktuellt exempel, att det vuxna lusse­firandet – den blida lucian med ljuskronan i håret – är det gamla, traditionella och riktiga. De ungas lussevakor är däremot ett degenererat förfall.

I själva verket är det faktiskt snarare tvärtom. Lussefirandet har sin rot i den gamla almanackan, som före 1753 hade en förskjutning på elva dagar, så att årets mörkaste natt i stället inföll kring den 13 december. Att vaka just den natten är en gammal tradition, särskilt bland ogifta ungdomar. Känd före almanacksregleringen och går säkert tillbaks mot medeltiden.

Tjejen med ljuskronan i håret, där­emot, verkar snarare ha tillkommit ­efter 1753. Det första kända fallet är från Väster­götland elva år senare. Och det var länge en rätt lokal sed i Västsverige – den ­allmänna svenska lucian kom först med en tävling i Stockholms Dagblad 1927, med offentlig omröstning.

Sektens luciatradition går alltså ofta bara till 1920-talet, medan ungdomarnas skrålande vakor har många århundraden på nacken. Sektmedlemmarna är ett folk som lär sig sina egna seder av staten, auktoriteter eller åtminstone i någon trevlig soffbordsbok. Utanför sekten upprätthålls ordet »tradition« i sin egentliga betydelse, saker som människor gör tillsammans och som förs vidare, generation efter generation.

Man kan, enligt expertis, kanske aldrig helt lämna en sekt man en gång varit med i. Men man kan frigöra sig en hel del. Grundutgångspunkten: Öppna sig för sanningen. Det är i förnekelsen av den som sekten hålls samman!