Fredrik Sjöberg: ”Ryssarna rustade mig”

I början av åttiotalet fattade jag till sist att ingen kan imponera på kvinnor med döda insekter, varefter drömmen att bli docent i systematisk entomologi kallnade. Studierna gav inget längre så jag slutade och liftade söderut i hopp om att komma på något nytt. Det var 1981, på våren, och snart befann jag mig i Algeriet på väg ner genom Saharaöknen likt en luffare påhittad av Harry Martinson.

Via Ouagadougou kom jag så till Monrovia, Liberia, där det var utegångsförbud och oroligt efter en militärkupp, men svenska ambassaden var öppen och dit hade mina arma föräldrar eftersänt en del post. I den bunten låg en inkallelseorder. Alla unga män gjorde lumpen då och av någon anledning ansågs jag passa som kompanibefäl vid artilleriet i Linköping, vilket grämde mig för jag ville bli telegrafist, som jag antog skulle ge användbara kunskaper.

Jag besvarade brevet från Abidjan i Elfenbenskusten. Styv i korken som aldrig förr skrev jag att min planerade inryckning nog dessvärre måste senareläggas eftersom jag var på väg österut genom Afrika, onåbar, borta. Jag var ung och fri och hade Hermann Hesses Vandring i ryggsäcken. Vad kunde gå fel?

Den sommaren liftade jag till Dar es-Salaam i Tanzania. Först genom Ghana, Togo, Benin och Nigeria och därifrån vidare genom Kamerun, Centralafrikanska Republiken och Kongo. Uppför floden, genom skogarna, över sjöarna i bergen. Framåt hösten flög jag till Karachi, Pakistan, men det hör inte hit mer än såtillvida att någonstans på vägen slog mig tanken att man kunde skriva böcker.

Beslutet var djärvt, för jag hade redan gett upp ett försök att bli fotograf, men poängen med resandet var ändå något annat, skäligen banalt, nämligen insikten att nästan alla människor är hyggliga, hederliga och hjälpsamma. Inte hälften. Inte tre fjärdedelar. Nästan alla. Överallt. Den speciella idioti som kommer av religiös fanatism var inte lika vanlig då som nu, det är sant, men jag tror lika fullt att iakttagelsen står sig.

Efter hemkomsten sökte jag vapenfri tjänst, inte för att jag hade blivit pacifist, utan för att jag inte längre var ung nog att med jämnmod gå i takt och lyda order på en kaserngård. Ansökan beviljades och så kom det sig att jag fick en förnämlig och i alla väder användbar utbildning som skogshuggare ihop med ett gäng pingstvänner och andra ufon. Efteråt blev jag krigsplacerad som vedhuggare; en stolt patriot med motorsåg.

Kommen så långt hade jag tröttnat på att resa. Jag var en värdelös globetrotter, ständigt plågad av hemlängtan, men hur det nu gick till så försökte jag igen innan åttiotalet var över. Kort före Berlinmurens fall 1989 befann jag mig sålunda på Jamalhalvön i norra Sibirien för att se hur Sovjetunionens gasutvinning påverkade områdets fauna. Fjällugglorna tycktes inte bry sig om kaoset och det skrev jag på DN:s kultursida, vilket var ärofullt på den tiden och borgade för genomslag. Särskilt ett av mina foton väckte uppmärksamhet.

Ett övergivet borrhål på tundran.

Texten minns ingen, men bilden; antagligen för att jag en tid senare fick ett samtal från en reklambyrå som jobbade för LRF med lansering av biobränslen. De ville använda bilden som förtal av naturgas, och jag sa som frilansare gör att det är bara en fråga om pengar. En reklamguru skulle avgöra ärendet, men det dröjde dumt nog och när de väl bestämde sig var jag på Madagaskar för att undersöka om Skansen-Akvariets ägare överdrev hoten mot öns lemurer (det gjorde han) så jag gick inte att få tag på.

Reklambyrån chansade. Publicerade utan avtal.

När jag klev av planet på Arlanda, och var just så pank som man är efter fem veckor på Madagaskar, möttes jag i ankomsthallen av stora LRF-affischer med min bild från tundran. Yes! I bästa tänkbara förhandlingsläge och med en för årstiden ovanlig solbränna steg jag dagen därpå in på guruns kontor. Han försökte med tretusen. Jag sjönk ner i en mjuk skinnfåtölj och sa femton, cash, nu.

Vem som vill ha bilden i dag vet jag inte. Kanske de som anser att fossila bränslen bör fasas ut, inte främst på grund av klimatet, utan för att branschen göder oligarker och despoter som äventyrar världsfreden. I alla händelser kvarstår lärdomen om de andra. Främlingarna. Ryssarna jag lärde känna i Sibirien var alla hyggliga och hjälpsamma, sträva men kul killar som serverade vodka och saltgurka redan till frukost.

Resten är vedhuggning. Ett halvlångt liv har lärt mig att välhuggen ved i stabila staplar på egen mark är perfekt rekvisita för den som vill exponera manlighet. Min beredskap är god.

***

Läs även: Är det rätt att bli äcklad av Calle Schulman?

Läs även: Nina Solomin: Fixa passet, fyll tanken, läs Babtjenko och håll tummarna

Läs även: Ingen kommer kunna lita på Ryssland igen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.