Freud istället för enfald
Man vill ha saker förklarade. Man vill förklara saker. Vad får folk att bli terrorister? Varför röstar så många på sverigedemokraterna? Till tjänst står experter och tyckare, som säger »så här är det«, och andra experter och tyckare, som säger »nej, inte så där, utan så här«. Varvid man tvingas ställa nya frågor: Vad får folk att bli terroristexperter? Varför tycker tyckarna som de tycker?
Lite lättare blir allt om vi slutar att önska oss exakt ett svar på varje fråga. I sin bok »Drömtydning« lanserade Freud begreppet »överdeterminering« för när det finns flera lika giltiga förklaringar till en och samma sak, på olika mer eller mindre medvetna nivåer. Man behöver inte vara freudian för att finna det användbart. Har man det i huvudet kan man undvika många dumma förenklingar, och man kan också tillåta sig att vara skeptisk mot officiella förklaringar utan att för den skull hänfalla till konspirationsteorier. Många alternativa motiv låter sig utmärkt väl förenas, utan att ett visst behöver vara det »egentliga«. Och man behöver inte misstro folks uppriktighet för att kunna misstro deras prioriteringar.
För en månad sedan blev det rabalder när alliansen huxflux ville avskaffa stödet till kulturtidskrifter. Många frågade sig vad motivet var. Rörde det sig om ren inkompetens, en dold kulturfientlig agenda, eller, som de själva hävdade, en beklaglig nödvändighet? Tja, när politiker vill skära ned på kultur, vilket de ofta vill, motiverar de det med budgetdisciplin och allmänna ekonomiska principer. Och det är knappast så att de medvetet ljuger. Dock: ett återkommande och överdrivet fokus på just småsummor till kulturarbetare antyder likväl att det inte bara handlar om fiskal omsorg.
Ett helt annat exempel: Det finns legitim och saklig Israelkritik och det finns antisemitiskt färgad Israelkritik. Det snåriga är att inget hindrar att även en antisemit kan yttra legitim kritik, men så att säga av »fel skäl«. Vad som är vad är inte lätt att avgöra. Det finns folk som ägnar sig åt i och för sig saklig Israelkritik, men är så ointresserade av missförhållanden på andra håll att man kan bli en aning misstänksam.
Och på motsvarande vis är det förstås med alla dem som brinner för yttrandefrihet rent generellt, men som av någon anledning bara specifikt brinner för yttrandefriheten när den handlar om att håna islam. Man kan bli en aning misstänksam.
Reaktionerna efter terrordådet mot Charlie Hebdo var lärorika. Vi har sett genuint och rörande engagemang för det öppna samhället, javisst. Uppenbart och motbjudande hyckleri, javisst. Tveksamma fall däremellan, javisst, massvis av det också. För somliga tycks det allra viktigaste med att stå upp för yttrandefriheten vara att få chansen att anklaga andra (konkurrerande politiker eller medier) för att inte stå upp lika mycket för yttrandefriheten som de själva.
Och ständigt återkommer föreställningen om att det bara finns ett rätt svar på alla frågor, bara ett riktigt sätt att stå upp för yttrandefriheten och solidarisera sig med offren … Som om försvaret av ett pluralistiskt samhälle handlade om att alla måste tycka likadant. Publicera bilderna eller ej? Kan inte båda delarna vara hedervärda, så länge ens ädla motiv för det ena eller andra inte är överdeterminerade av mindre ädla motiv? Och kan man inte otvetydigt avsky mördarna och deras ideologi, samtidigt som man reflekterar över hur väst genom sin politik gynnat den?
Oförmågan att tänka sig mer än ett svar på varje fråga är för övrigt besläktad med en oförmåga att förstå skämt och ironi. Kriget mot humorn går vidare, och bedrivs av fler än bara islamister.
