”Friare abort – endast skenbart friare”

I en undersökning som Ekot genomförde tidigare i höstas, visade sig majoriteten av alla svenska riksdagspartier vilja se över den abortlagstiftning som gäller i dag. Lagen, snart femtio år gammal, anses föråldrad: I ett samhälle där kvinnan självständigt fattar beslut om sin egen kropp, är det orimligt att den som önskar en abort ska behöva uppsöka sjukvården. I stället bör hon, menar alltså en majoritet av partierna, ha möjlighet att hämta ut abortpiller på apotek som vilket annat läkemedel som helst, och genomföra sin abort i hemmet.

Det låter bestickande. Kvinnors rätt till sina egna kroppar borde rimligen också omfatta deras möjlighet att själva genomföra sådana ingrepp som inte kräver medicinsk expertis. Kvinnors autonomi ökar, och vårdresurser frigörs – det framstår som ett oproblematiskt förslag.

Men är det verkligen det? Samtidigt som den fria aborten har bidragit till att garantera kvinnans kroppsliga integritet, har den haft en annan effekt, nämligen att i viss mening göra henne ensamt ansvarig för ett beslut som redan skulle kunna sägas vara fattat, inte av en person utan två. Ett barn blir inte längre till som resultatet av två människors handlingar, utan som resultatet av en kvinnas val, och den som framhärdar i att föda ett barn får därmed bära skulden för alla konsekvenser det kan få.

Den som oplanerat blir med barn kan, med andra ord, uppleva en mycket stor press från omgivningen att avsluta graviditeten, helt enkelt därför att fostret enligt vår tids sätt att se inte är ett helt faktum, utan ett halvt, oavsett vad den gravida kvinnan upplever. Det blir ett liv i våra ögon först när någon – kvinnan själv – fattar beslutet att låta det vara det. Att, som riksdagsmajoriteten önskar, göra detta beslut ännu enklare till sina yttre former, som om det som ska göras inte vore mer dramatiskt än att ta en huvudvärkstablett, gör knappast pressen på kvinnan mindre, varken den kvinna som bestämmer sig för att behålla det barn hon bär, eller den som bestämmer sig för att inte göra det.

Kort sagt är ett val – även ett sådant som vi anser vara en del av de fundamentala kroppsliga rättigheterna – aldrig bara en möjlighet som tillförs ett sammanhang; det är en möjlighet som omformar sammanhanget. Men tittar man lite närmare på den reproduktiva valfrihet som vi som samhälle låtit bära en så stor del av vår strävan efter jämställdhet, så framstår den inte som fullt så fri. I tidningen Dagen (10/9) skriver tre debattörer om en tidsrymd som i övrigt tycks omgiven av en monumental tystnad, nämligen den mellan att det första abortpillret tas – det som är avsett att döda fostret – och det andra, som ska se till att det stöts bort. De kvinnor som i dag vänder sig till sjukvården för att de ångrar sig efter att ha tagit det första pillret möts, trots att effektiva motåtgärder finns, av beskedet att de måste avsluta det som de påbörjat, och lämnas ensamma med att i upp till tre dygn bära det döende foster som de insett att de ville skydda. Var är, frågar sig debattörerna, valfriheten och kvinnans rätt att välja då?

Innan den frågan besvarats, framstår politikernas reformvilja som i bästa fall obetänksam. Det råder inga tvivel om att det finns många kvinnor som känner tacksamhet över att inte ha tvingats föda resultatet av ett övergrepp, att inte ha behövt avslöja en otrohet eller att ha kunnat fortsätta sin karriär – men hur många finns det som inte kan sluta ögonen på kvällen utan att tänka på det som stöttes ut ur deras kroppar för att kastas bort, men som hade kunnat ligga där i deras famn? Jag är rätt säker på att svaret inte är »inga alls«.