Frihet är inte att kunna välja vad som helst
Det är friheten till fullkomlighet, inte friheten att göra vad man vill, som är det eftersträvansvärda.
Toppbild: Unsplash
”Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”. Så inleds Biskop Thomas frihetsvisa från 1400-talet. Mindre bekant är fortsättningens ”med frihet följer ära” och beskrivningen av frihetens syfte att ”bättra det som fordom brast”. Tolkar man texten filosofiskt, bortom det politiska sammanhang där den tillkom, säger den något viktigt till oss just i vår tid.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vår förståelse av frihet kommer ur vår förståelse av människan. Den påverkas i sin tur av förståelse av Gud. Kristen tro, som präglat vår kultur, ser den mänskliga personen som skapad till Guds avbild. Antaganden om Gud leder därför automatiskt till antaganden om människan. När antagandena om Gud försvinner ur ekvationen, kvarstår ändå de om människan. Låt vara med andra och nya förklaringar. Men vi kan fortfarande bara förstå dem på djupet om vi förstår kopplingen till synen på Gud.
Klassisk kristen filosofi och teologi ser allt Gud vill som ordnat efter Guds eget väsen av fullständig godhet och sanning. Gud kan därför aldrig begå, och heller inte uppmuntra något skapat väsen till, onda handlingar. Guds samstämmighet med sig själv visar Guds frihet, i vilken Gud bara kan agera gott och sant.
Överfört till människan blir hennes frihet liktydig med möjligheten att i handling förverkliga det som är gott och sant. En frihet till att växa och uppnå fullkomlighet. Det är den som ger ”ära” och vill hela brister, enligt frihetsvisan. Mänskliga rättigheter blir ett skydd för värden som hjälper oss att växa i fullkomlighet: som till exempel religion, ägande och så vidare. Med denna frihetsförståelse kan abort aldrig ges något konstitutionellt skydd, för att nu ta ett aktuellt exempel, eftersom död är raka motsatsen till mänsklig växt i fullkomlighet.
Med renässans, protestantisk reformation och modernitet förskjuts tonvikten i förståelsen av Gud mer till Guds absoluta makt. Det är genom aktiva, allsmäktiga viljekommandon som Gud ordnar så att två plus två blir fyra, visar hur omvärlden ser ut eller understödjer en viss moral. Ville Gud att det skulle vara på annat vis, att två plus två blir tre, eller att otrohet är moraliskt gott, blir det så. Makten är Guds frihet, vilket separerar den från godhet och sanning. Parentetiskt är detta också islams Gudsförståelse. Det gör att islam, liksom postmodernismen, förnekar den klassiska kristendomens tro på en objektiv moralisk ordning garanterad av Guds godhet.
För människan ger detta friheten som möjlighet att göra vad man vill, en frihet från varje begräsning, men därmed också till likgiltighet och relativism: ”det här är vad jag känner för och vill, så vem är du att säga att det är fel?”. När Nietzsche utropar Guds död läggs denna absoluta frihet i händerna på oss människor, individuellt eller kollektivt, inklusive definitionen av godhet och sanning. Rättigheter blir ett skydd för vår maktutövning i allt: både i exempelvis val mellan olika elbolag och mellan olika kön, allt efter den rådande viljans dom. Friheten är slutligen ett sätt att skapa verkligheten, och lagar och regler blir per definition frihetsinskränkande.
Man kan bortse från kulturkrigen och gå till vardagslivet för att inse begränsningarna och absurditeten i denna frihetssyn. Friheten att tala ett språk, det vill säga att uttrycka sig för att kunna samverka med andra, förutsätter att jag följer regler för grammatik och uttal och helt internaliserar dem. Inte att jag själv konstruerar grammatik och ord. Friheten att kunna utöva en idrott likaså. Här ser vi alltså hur friheten till fullkomlighet, inte friheten att göra vad man vill, är den eftersträvansvärda.
Bara om vi avvisar föreställningen att frihet betyder att viljan frikopplas från och ges företräde framför objektiv godhet och sanning – låt vara att vi sedan kan tvista om hur vi kan veta och förstå det objektiva, vilket är en fråga utanför temat här – kan vi överhuvudtaget finna en grund för mänsklig gemenskap som något mer än en plats för atomer att fritt flyga runt i.
Aristoteles har beskrivit syftet med uppfostran som att lära barn och unga vad de borde sträva efter. Det vill säga, inte lära dem att sträva efter vad som helst, bara de vill det tillräckligt starkt; att ”alltid följa sitt hjärta” som mantrat låter. I detta ligger en djup visdom. Det som gör människan till ett subjekt är att hon har ett ansvar, för sig och för andra. Själva ordet ”ansvar” antyder vad det handlar om: ett svar på det godheten och sanningen kräver av mig. Därmed har vi en tydlig fingervisning om frihetens sanna, och ärorika, för att tala med biskop Thomas, natur.
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst
***
