Fritt fram att byta namn så många gånger man önskar
Denna möjlighet verkar uppskattas inte minst av kriminella som gärna antar ett ”svennenamn”.
Toppbild: TT
Farfar hette Wilhelm Andersson. Han föddes 1875 och enligt familjetraditionen var efternamnet ett patronymikon han fått från sin far, som alltså hette Anders. Wilhelm var en driftig karl som startade järnhandel och, påstås det, skaffade en av de första bilarna i Värmland. Dessvärre försvann både butiken och bilen, plus det mesta andra han ägde, i Kreuger-kraschen, fast det är en annan historia.
När Sverige urbaniserades kring förra sekelskiftet uppstod praktiska problem med att så många hette just Andersson. Eller Svensson eller Johansson för den delen. I den framväxande medelklassen blev det därför vanligt att byta släktnamn. Myndigheterna lär rent av ha uppmuntrat bruket och gjorde listor med namn som ansågs lämpliga. Dessa var vanligen inspirerade av naturen, ni vet Eklund, Bergström, Lindgren, Holmquist et cetera. Farfar, alltid framåtlutad, hakade på trenden och bytte till det, i hans öron, mer mondänt klingande Åsberg.
Senare, när namnbytesbäcken hade vuxit till en å, stävjades sedvänjan och det blev bara tillåtet att anta ett släktnamn som inte redan var upptaget. Nu gjorde de så kallade snutnamnen entré; alltså ”ett nytaget efternamn som låter just nytaget”, för att använda en definition från google. Men sedan 2017 är det åter fritt fram att byta både för- och efternamn till, snart sagt, vad man vill. Och så många gånger man önskar. Denna möjlighet verkar uppskattas inte minst av kriminella som gärna antar ett ”svennenamn”. Sopornas drottning Bella Nilsson, som stod bakom skandalföretaget Think Pink, ska exempelvis ha bytt namn 16 gånger. Följdriktigt heter hon numera något helt annat.
Man får förmoda att de kriminella helt enkelt vill smälta in i mängden för att undgå upptäckt, lite som detektiverna Dupont i Tintin. Inget konstigt i sig – även farfar ville ju så att säga pråla med lånta fjädrar. Men likväl ett missbruk som regeringen borde stävja. Och vore det inte en bitterljuv ironi om de kriminella också var hänvisade till att hitta på snutnamn.
Jon Wilhelm Åsberg
***
Läs även: Varför chansa med de icke önskvärda?
