Fritt fram för vivörliv i Cannes

Också för den med talets gåva kan det vara guld att tiga.

Det var under onsdagens presskonferens efter sin nya film ›Melancholia‹ som Lars von Trier skojade loss lite för oansvarigt på teman som judendom, nazism och Hitler«, rapporterade Svenska Dagbladet från filmfestivalen i Cannes den 19 maj 2011. Reaktionerna på den danske regissörens skämtsinne lät inte vänta på sig. Filmfestivalens ledning förklarade von Trier för persona non grata med omedelbar verkan.

Lars von Trier bad förvisso om ursäkt för sina uttalanden om att Hitler nog inte är vad man skulle kalla för en »bra kille« men att han ändå kunde förstå och sympatisera lite med honom. För The New York Times förklarade regissören att han blev lite »carried away« under presskonferensen. Han rycktes med! Dessutom tillade von Trier att detta hade hänt eftersom han slutat dricka(!) och därmed inte var full när han mötte den samlade pressen.

Sju år senare tycker dock filmfestivalen att det får vara nog med portandet. von Trier är åter välkommen till Cannes som invigs på tisdag. Festivalens konstnärliga ledare, Thierry Frémaux, förklarade att det var dags att låta von Trier få plats som filmskapare igen. Fritt fram för vivörliv på Rivieran!

Man hade annars kunnat tänka sig att man just i år – första festivalen efter #metoo – inte hade behövt ha bråttom till brevlådan med beskedet att persona non grata-beslutet var upprivet. Det är ju endast några månader sedan den isländska sångerskan Björk anklagade Lars von Trier för sexuella trakasserier under inspelningarna av »Dancer in the dark«. (För sin roll som Selma skulle Björk få ta emot priset för årets skådespelerska i just Cannes.)

Att von Trier åter välkomnas in i värmen för att visa sin nya film »The house that Jack built« visar att det finns en vilja att återgå till business as usual. Filmen har producerats av Zentropa – von Triers bolag som sedan i höstas inte längre har sextrakasserier som arbetsmetod (i de nya direktiven som uppdaterades efter #metoo står bland annat att »smisk ska varken ges eller mottas, varken som straff eller belöning«). Så modernt!

Att Cannesfestivalen i år öppnat en telefonlinje dit offer för sexuella övergrepp och andra trakasserier under festivalen kan ringa och få hjälp är givetvis bra ur en pragmatisk synvinkel. Men man kan bli modfälld för mindre. För när det gäller vissa finns det alltid en andra chans att hala upp ur bakfickan. Den manliga genikulten må ha vaknat upp en aning tilltufsad efter hösten men nu saliverar den åter vid tanken på kvällens återställare. Det kommer att kräva en samlad motståndskraft för att inte låta maskineriet lägga i gamla växlar och tuta vidare som om #metoo bara varit ett signalfel på vägen.

Jag antar att det är lite samma sak som med hundar och barn – man måste vara konsekvent i reaktionerna. Människor som tidigare haft sina egna regler ska nu ut i verkligheten och anpassas till det som alla andra lever efter. Att vissa verkar helt blinda inför de nya tiderna är knappast karaktärsdrag som smickrar dem.

När Horace Engdahl förra veckan gästade »Nordegren & Epstein« i P1 blev det plötsligt solklart varför det funnits en tystnadsplikt inom Svenska Akademien. Den stränga sekretessen måste funnits där för att skydda ledamöterna från sig själva. Det är som att ett långt lajv pågått inne på Börshuset och när omgivningen nu plötsligt inte vill spela med rasar alla väggar. Kvar står ett skelett bakom vilket några få – och ständigt färre – deltagare dock envisas med att fortsätta lajvandet.

Att lyssna på Horace Engdahl var som att se någon gräva sin grop allt djupare med ett utmärkt gott självförtroende. Till slut vill man skaka om Sveriges Radio-appen – påminna honom om Akademiens hållning genom att vråla rätt ut: »Men för sjutton bäste herr Engdahl – ni har ju kommit öfverens om att munnen skall vara tyst!«. Även om man har formuleringskonstens gåva kan det fortfarande vara så att tiga är guld.