Fru Justitia är blind – inte vi

Hur vågade en av världens mäktigaste män, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn, sätta hela sitt liv på spel för några sekunders sexuell stimulans?

Det handlar knappast om mod. Historien visar att världens mäktigaste män – statistiskt – inte riskerar så mycket. Oddsen är på deras sida. Men få är lika tursamma som Strauss-Kahn. Han hade tur i sitt val av offer. Han hade tur som skvätte sperma på en mytoman. Åtminstone är det så hotellstäderskan beskrivs i amerikanska medier.

I veckan beslutade allmänna åklagaren i New York att lägga ner åtalet för våldtäkt mot Strauss-Kahn. Efter tre månaders väntan är han en fri man, »utan fläck på sitt rykte«, som den klassiska definitionen lyder i anglosaxiska deckare. En definition som är sällsynt felvald i det här fallet.

Åklagaren valde att lägga ner fallet. Han gjorde bedömningen att kvinnan hade ljugit upprepade gånger i förhören, och kommit med motsägelsefulla uppgifter. Detta innebär inte att hon behöver ha ljugit om sitt möte med IMF-chefen, men åklagaren bedömde hennes utsikter i konfrontation med Strauss-Kahns försvarsadvokater som lika med noll. De skulle ha smulat sönder hennes anklagelser, med hänvisning till hennes tidigare lögner.

– Om man ska driva ett fall till rättegång och jury, måste man tro att offret talar sanning. Om man tvivlar i grunden, då har man inget annat val än att lägga ned åtalet, sa åklagaren Cyrus Vance till New York Times.

Kvinnans juridiska talesman och flera kvinno- och medborgarrättsorganisationer har protesterat. Rättegången borde ha hållits, och hennes version borde ha prövats av juryn. Av två lögnare, vems trovärdighet smällde högst – IMF-chefens eller hotellstäderskans?

Båda har bevisligen ljugit. Strauss-Kahn nekade till att över huvud taget ha haft sex med städers­kan. Först när han konfronterats med DNA-bevis efter att hans sperma kunnat säkras på hennes kläder, erkände han ett sexuellt möte. Till vilket kvinnan hade samtyckt, enligt hans utsago.

Kvinnan, i sin tur, hade svävat på målet när det gällde exakt vad hon gjorde efter den påstådda våldtäkten. Talade hon omedelbart med sin kollega, eller städade hon grannrummet först? I förhör hade hon också ljugit om en påstådd tidigare grupp-våldtäkt i hemlandet Guinea. Varför hon diktade upp en sådan historia för åklagaren är svårt att se en logisk förklaring till. Klart är att hon därigenom lade krokben för sin egen sak.

Kvinnan hade mycket att vinna. Hon kunde ha fått upprättelse för en grov kränkning. Att hon blev kränkt får nog anses sannolikt. Eller tror ni på tesen att hotellstäderskan efter tio minuters bekantskap kastade sig över Dominque Strauss-Kahn för att tillfredsställa sina egna sexuella lustar? Eller ville hon kanske kreera en klassisk offerroll à la »Breaking the Waves«, som bara skulle ha tillfredsställt Lars von Triers lustar? Det är det få som tror. Lägg därtill att hon skulle ha haft stora utsikter att få ett gigantiskt skadestånd. Kvinnan tänker driva frågan vidare som civilmål, så sista ordet är kanske  inte sagt.

Kvinnan hade mycket att vinna, men Strauss-Kahn hade allt att förlora.

Åklagarens beslut säger något om offrets trovärdighet, eller juridikens syn på offrets trovärdighet – det säger ingenting om IMF-chefens skuld eller oskuld. Hans oskuld är varken prövad eller bevisad. Han lämnar ändå den inställda rättegången med en fläck på sitt rykte.

Å ena sidan är det media som har åsamkat fläcken. Dominique Strauss-Kahn har varit rubrikernas man i tre månader. Men ingen kan säga att det inte är av »oavvisligt allmänintresse« om det franska socialistpartiets viktigaste presidentkandidat samt chefen för Internationella valutafonden anklagas för våldtäkt. Det var inte medias uppgift att avstå från publicering.

Slutsatsen blir att Strauss-Kahn själv orsakat fläcken. Han har spillt på sig.

I en enkät efter händelsen trodde 57 procent av fransmännen att Strauss-Kahn hade råkat ut för en fälla. Tidigare dokumenterade våldtäktsförsök från hans sida rörde dem inte i ryggen. Inte Strauss-Kahn heller.

Efter att den franska journalisten Tristane Banon berättat om ett våldtäktsförsök som skulle ha ägt rum 2003 sa Strauss-Kahn:

– Jag gillar kvinnor, än sedan?

En slutsats av hans fall är att juridik och moral inte är samma sak, och det ska vi nog vara glada över i längden. Fru Justitia ska vara blind. Men vi andra kan ju använda ögonen.

***

För övrigt finns det all anledning att än en gång påminna om nyss avlidna Eva Mobergs klassiska sentens: »Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld.«