Fulhack kan rädda liv

En gammal filippinsk kvinna lyser upp i en kåkstad utanför Manila, alldeles bokstavligen, av lycka inifrån och solljus från taket där hon precis har fått en vattenflaska installerad i ett hål i den korrugerade plåten. Den distribuerar ljuset utifrån in i hennes kyffe som hittills vilat i mörker. Petflaskan är den brasilianske mekanikern Alfredo Mosers snilleblixt som nu tack vare välgörenhetsorganisationer och denna välproducerade filippinska reklamfilm på nätet förändrar liv i hela världen.

Samtidigt i Sichuan-provinsen flyttar en jordbrukarfamilj in i prototypen av The 1K House, en miljömässigt hållbar och relativt jordbävningssäker hustyp som inte kostar mer än tusen dollar att bygga till behövande. Initiativtagaren vid MIT i USA jämför projektet med hundradollars-laptopen, som togs fram för att ge världens fattiga tillgång till internet. Två miljoner bärbara datorer senare börjar den utopistiska frasen »en laptop åt varje barn« att kännas som ett rimligt mål.

Den här sortens projekt kritiseras ofta med argument som också gärna tillämpas mot välgörenhet och bistånd generellt. De beskrivs som plåster på brutna ben, ett sätt för oss i norr att dämpa dåliga samveten. Många menar att det är skenheligt med bistånd när vi med andra handen upprätthåller handels­barriärer, en kränkning att ge en människa en plastflaska med solljus i stället för ett värdigt liv. Att privat välgörenhet kan göra regeringar både hos oss och i mottagar­länderna mindre villiga att ta itu med strukturella orättvisor.

Och visst är det så att en tidigare investering ger större effekt. Mödravård är billigare än fängelser, att redan ha lyft en familj ur fattigdom bättre än att dela ut ett matpaket till dem om dagen. Men vad ska man göra under tiden? Jag tänker ofta på en intervju med en hjälparbetare i det ständigt översvämningsdrabbade Bangladesh. Fattigdomen och klimat­förändringarna måste bekämpas, sa hon, bebyggelse flyttas från vissa områden. Bistånd och internationellt samarbete måste prioritera de övergripande målen. Men under tiden dör många av banala orsaker, som att de inte kan läsa myndighetsinformationen – eller simma.

Det vore ogint att förvägra människor kortsiktiga men livsförändrande verktyg. Vi slutar ju inte heller dela ut salt-socker­lösning på Afrikas horn bara för att det antagligen, dollar för dollar, skulle rädda fler liv att investera pengarna i infrastrukturförändringar. Det är slående att samma utilitaristiska kritik sällan riktas mot insatser som ska rädda våra egna ungar. I USA erbjuder folkrörelsen It Gets Better vittnesmål från en lyckligare framtid till mobbade och ofta självmordsbenägna hbt-tonåringar. Självklart måste hatbrotten och den psykiska terrorn i skolorna få ett slut, och en videohälsning från vuxenvärlden är inte mycket till insats när det också i dag står en trettonåring nånstans med snaran om halsen. Men det är bättre än ingenting, och därmed det minsta vi kan erbjuda våra medmänniskor.

I programmeringsvärlden beskrivs lösningsmodeller som dessa inte föraktfullt som plåster. Där talar man, med en pragmatisk axelryckning, om fulhack. Fulhack löser inte underliggande problem och är sällan eleganta, men förmildrar eller kompenserar för det som var fel tänkt från början. En solljuslampa upp­väger inte generationer av dålig planering. Många samhällssystem måste rivas upp och programmeras om från grunden. Men under tiden köper ett inspirerande fulhack tid och frigör resurser att ta itu med det egentliga arbetet. Ibland kostar det inte mer än en tomflaska att erbjuda det mest avgörande: hopp.