Fullt av narcissism på Göteborgsoperan

"Lärde mig nyss", skrev en god vän i ett textmeddelande via ficktelefonen "att Nasa inte bara kör runt med landburna Rovers, utan också har en fungerande HELIKOPTER på Mars. Fjärrstyrd härifrån. Trots en atmosfär som är tunnare än 1 procent av vår. Människans ingenjörskonst är fantastisk."

Förundrad kan man bli. För egen del var jag vid tillfället förbluffad över Göteborgsoperans Danskompani.

Jag hade just sett dem i en föreställning som hette Hammer av koreografen Alexander Ekman. På scengolvet, som ystra beteskalvar på en äng, for och flög dessa virtuoser, med en kroppskontroll som förvandlade alla ingenjörers sinnrika beräkningskonster till kulturellt armod. I altruistisk extas över frihet och lycka i att uttrycka sig själv med dessa rörelser, ensamma och tillsammans dansade de.

Inledningsscenerna med sin intensitet tog andan ur en. Danssteg för danssteg förändrades tonen i stycket. Utan att man först noterade det. Först när dansarna i en scen liksom rullade runt och verkade kunna bli vad som helst insåg vi att vi hade förflyttats. Den kollektiva extasen gestaltades nu som en amöbaliknande oklarhet.

Så pockande den på uppmärksamhet. Från den yttersta kanten av det jättelika scengolvet sökte dansarna vår bekräftelse. De flirtade. De lockade fram våra generade skratt. Ville något. Som viga paddor kröp de ut över parkettplatsernas fåtöljkanter, ut i publiken, mötte våra blickar, krävde att vi tog fram våra telefoner och fotograferade dem. Vi blev en del av denna självbespegling. Medbrottslingar i den narcissistiska självkvävningens epok. Dansarna var så vackra.

Det blev 40 minuters paus. Över vinglasen hämtade vi oss. I andra akten präglade en ångestlik frenesi dansarna, när de började uttrycka en alltmer opersonlig individualitet. Alla likadana i sin jakt på att få uttrycka sig själva. Spegeln, tv-showen, fotografiet på sig själv i telefonen som tillvarons mål och mening. En likformighet som dans för dans blev alltmer ytlig, stereotyp och självhävdande. De dansade i platåskor, de dansade i en grotesk talkshow. De blev alltmer robotlika.

I programmet kunde vi efteråt läsa att idén till Hammer fick Alexander Ekman på en restaurang i Grekland. Ett gäng unga turister satt och stojade forcerat. En tog fram sin mobil, sträckte upp handen som en tentakel och började filma. Alla flamsade medan de låtsades som om de inte såg kameran, samtidigt som det var tydligt att den var det enda de tänker på. Vad gjorde sådant med människan i världen? Enligt dokumentären Fake Famous på HBO har 40 miljoner människor en miljon följare på Instagram och 100 miljoner konton har över 100 000 följare.

På Göteborgsoperan denna afton i advent följdes föreställningen av en pratstund. En grupp dansare fick frågor om hur det var att ta sig ut i publiken. Jobbigt. För man var ju skyddad i sin roll så länge man stod på scenen. Att aktivt pocka på att bli bekräftad av publiken var tveklöst att överskrida en gräns.

En i publiken sa att scenen var fantastisk men kränkande och oerhört obehaglig: "Det ni egentligen säger när ni tar er ut till oss är att ni inte ser mig, ni vill bara att jag ska bekräfta er. Jag var mer ensam än någonsin."

Det var en oförglömlig kväll på Operan, bättre än en fjärrstyrd helikopter på Mars.

Läs även: Därför är boken överlägsen filmen

Läs även: Så lärde aporna oss det vi vet om kärlek