Fy skam, fy skam …
Det är möjligt att detta är en önskedröm som inte kommer leda till något annat än att jag nu kommer ut ur garderoben som en återfödd gammel-læstadian med ett laddat förhållande till gardiner. Det är dock en risk som jag är beredd att ta eftersom jag är så upplyft över det som verkar hålla på att hända.
Jag syftar givetvis på skammens comeback. Så fantastiskt! Äntligen börjar folk avkrävas på skam igen – underbart! Inte en sekund för tidigt. Släpp lös skammen som vore den en kalv på grönbete och låt den rusa över den moderna människans ängar. »Moralpolis« kanske någon redan nu vrålar i liberal affekt, »så medeltida« tjuter eventuellt någon annan och möjligtvis vill en tredje twittra »bakåtsträvare« så att tangenterna ryker. Att befria människor från skam är ju vad den moderna människan kämpat för i decennier! Ja, men det är just det som är problemet.
Det är avsaknaden av skam som bidragit till att världen ser ut som den gör.
Nu har förvisso människan betett sig skamlöst genom hela den mänskliga historien – roffat åt sig och skott sig på andra. Kanske är också det beteendet själva essensen av människan. Men i en alltmer sekulär (väst)värld – som ersatt gudsfruktan med personliga varumärken – har resan i riktning åt helvete effektivt trimmats upp. Högmod, girighet, lust, frosseri och lättja är inte längre dödssynder, det är delar av en modern livsstil.
Att komma hit där ingen ska skämmas för något gick givetvis inte över en natt. Det har tagit åratal av frågespalter i söndagsbilagor och tusentals terapitimmar för att hjälpa den moderna människan att mota alla tillstymmelser till skam i grind. Som om skam alltid vore något oacceptabelt som måste bekämpas av ren princip. Här ska inte skämmas för något eller strävas efter förändring och anpassning för hallå – det är ju så här som jag är. Frågan är om någon tid varit så förtjust i att förvalta sina dåliga sidor än den som vi lever i. Våra tillkortakommanden ses som en vildvuxen trädgård. Inget gammalt friserat bonsaiträd här inte.
Tanken att vi blott genom att existera blir entreprenörer har spårat ur i ett vulgärt vurmande för oss själva. Det skamfria samhället har tagit oss till en plats där ingen framtid finns. Vi konsumerar, semestrar och äter mänskligheten till döds i en jämförelsevis rasande fart. Ett hälsosamt återinförande av skam är det enda som möjligtvis kan rädda oss nu, den arma människan i den ännu mer arma världen.
När metoo-skalvet i höstas skakade om hela kulturen handlade det om att flytta skam från offer till förövare. Lägga skammen där den hörde hemma i stället för att bekvämt lasta av den hos den som inte kunde stå emot. Precis som allt i denna valfrihetens tidevarv var skam ett val.
Nu har kollektivet börjat resa sig mot individen. Den som väljer sin egen njutning framför vår gemensamma överlevnad ska inte längre göra det utan att ifrågasättas. Klimatångest har gått vidare till flygskam (ett ord som redan nu måste utses till 2018 års nyord). Den som kallblodigt värderar sin egen njutning ska åtminstone få skamkänslan fastsatt som en bagagelapp på resväskan. Det ska vara så skamligt att flyga att jag ser framför mig hur flygbussarna börjar med tonade rutor.
Man ska inte underskatta skam som förändringsmetod, det är ingen behaglig känsla och det finns massa som vi borde skämmas för: att vi köper avokador och apelsiner, fredagsbuketter, trycker i oss kött och mejeriprodukter, rycker åt oss plastprodukter och köper ny teknik utan tanke på miljökostnaden. Det kan vi gott påföras skam för.
Plötsligt ser jag framtiden som en aning ljus. Jag ser framför mig en miljöminister som är fullständigt skogstokig – aggressiv rent av. Inget mer flirtande med egoistiska väljarröster – nu ska skeppet vändas. Jag kanske drar det här lite för långt men jag blir alldeles uppspelt av tanken.
Läs mer av Kristin Lundell
Det sargade hjärtat är det vackraste
Sverige har blivit som ris à la Malta
Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?
