Fylleköp och valångest

Valet, valet ... Jag utgår från att det står något om valet någon annanstans i tidningen, så att jag slipper prata om det.

Men jag kan gärna prata lite om väljande i största allmänhet. Jag är mycket dålig på att välja. Om jag till exempel ska köpa glass, så kan jag inte bara lita på att mitt hjärtas röst klart och tydligt säger: jordgubb, du vill ha jordgubb. Jag måste begrunda vilka argument det egentligen finns för och emot jordgubb. Och kanske bestämmer jag mig för choklad, för att det på något vis framstår som lite rejälare och för att det är det jag råkar ha i huvudet när glassförsäljaren börjar se otålig ut. Men så snart jag har sagt det, så tänker jag att jag borde ha valt citron i stället. Och vill jag förresten egentligen ens ha glass?

Ett framgångsrikt väljande består av två komponenter: För det första att med så lite vånda som möjligt komma fram till ett beslut. För det andra att i efterhand rationalisera beslutet så att det framstår som att man valt rätt. Det senare är viktigast. Det finns en kategori människor som är dåliga på det, till och med sämre än jag, och som aldrig förmår glädjas åt vad de har i stunden, utan bara tänker på hur det kunde ha varit, om de bara valt ett annat resmål eller livsmål eller mellanmål.

Den motsatta kategorin förmår rationalisera vad som helst. Fylleköpt porslinskatter på Tradera? Utvisat homosexuella till Uganda? Invaderat Irak? Sålt allmän egendom till underpris? Gjort företagsuppköp till överpris? Tatuerat Gammelsmurf på vaden? Tja, givet den information som var tillgänglig då anser jag att det var ett helt korrekt beslut och självfallet förtjänar jag både att bli omvald och få höjd lön och få uttala mig som expert i tv och påpeka hur fel alla andra har.

Det är ju inte konstigt att denna kategori, den som gillar att fatta och ha fattat beslut, är överrepresenterad i gruppen »beslutsfattare«. Huruvida det är bra för besluten kan diskuteras. Men om inte beslutsfattarna fattade dem åt oss andra som hatar beslut, så skulle vi ju – ve och fasa – bli tvungna att fatta dem själva. Vad jag tycker om den på senare år så omtalade valfriheten tror jag att jag gjort klart tidigare.

Jag har en känsla av att jag inte skulle ha vantrivts i en öststat av det mildare slaget. Inga problem med att välja mat i butiken. Inga problem med semesterresor. Blir mina böcker censurerade? Tja, friheten att skriva vad som helst kommer ändå till priset av att knappt någon bryr sig om vad man skriver. Och ens telefon blir ju övervakad i alla fall, och förresten så pratar jag inte i telefon; jag har den för att spela Alfapet.

Jag skojar förstås bara. I en öststat skulle jag varken ha fått äta kakan eller ha den kvar. Och även om jag skulle trivts med att spela ett eventuellt hemgjort Alfapet framför kolkaminen i någon centraleuropeisk huvudstad cirka 1980, så skulle jag inte ha trivts med att vara den som bröt kolen i Sibirien. Har man ingen valfrihet så kan man inte heller välja vilken sorts brist på valfrihet man ska ha.

Fast det är klart, motsvarande problem finns ju nu också. Även om den totala mängden valfrihet är stor, så är den inte jämnt fördelad. Jag kan välja mellan många telefonmodeller (och har valt Apple, eftersom det mest begränsar mina valmöjligheter i fortsättningen). Men det är inte säkert att de som monterar telefonerna vid ett asiatiskt fabriksband har haft så mycket att välja mellan. Och så vidare.

Jag hade verkligen sett fram emot fyra år med en vänsterregering, för att äntligen få bli lite högervriden igen. Men som det ser ut nu, vete sjutton. Ni borde ångra er, allihop!