G-sunda 4-ever – när vaknar vi ur vår naiva samhällsdröm?

Loran Battis G – 21 scener från Gottsunda gör upp med en naiv pojkdröm om gemenskapen i det utsatta miljonprogramsområdet i Uppsala. Filmen väcker oss ur törnrosasömnen om vårt eget samhälle.

Text:

Toppbild: Pressbild

Toppbild: Pressbild

Under Guldbaggegalan blev det tydligt att 2024 inte var något märkvärdigt filmår. Den bästa ”svenska” filmen var Ali Abbasis The Apprentice om en yngre Donald Trumps framfart i 1970- och 80-talets New York. Den fanns inte bland de nominerande, för Abbasi har sedan Johan Ajvide Lindqvist-filmatiseringen Gräns (2018) och nattsvarta Iranskildringen Holy Spider (2022) tagit steget ut i ett gränslöst internationellt filmskapande.

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Annars dominerade dokumentärerna under galan, men de bästa var inte nominerade eller blev utan priser. Göran Hugo Olssons belysande och insiktsfulla Israel-Palestina på svensk tv 1958–1959 var nominerad till bästa klippning och en av de enskilt bästa och viktigaste svenska filmerna i år; Nils Petter Löfstedts Det omätbara om det ovärderliga omsorgsarbetet i Sverige fick inte vara med och tävla om priserna över huvud taget. 

Den hantverksmässigt mindre imponerande G – 21 scener från Gottsunda fick tre nomineringar, bland annat för bästa film. Den 29-årige Loran Batti skildrar uppväxten och kompisarna från ”förr” som blev kvar i det socialt belastade miljonprogramsområdet i Uppsala. 

För knappt 20 år sedan varvade jag filosofistudierna med att arbeta som kriminalvårdare på häktet i Uppsala. Inne på en av de tårtformsritade rastgårdarna fanns ”G-sunda 4-ever” inristat. Det var därifrån de värsta lokala gangstrarna kom, och de som aspirerade på att bli som dem. 

Då var Batti 11–12 år och det är hans naiva pojkdrömmar om det unika med Gottsunda och dess mångkulturella ”gemenskap” filmen gör upp med. Han vänder sig till konsten för att ta sig ur en tillvaro som annars leder till kåken eller att bli ”klippt”. 

Styrkan i Battis film är intervjuerna med vännerna som antingen är på väg in i fängelse eller nyss kommit hem från en ”volta”. De ringar in ”ortens” sociologi, hur starka vänskapsband mellan små pojkar leder till blodsfejder bland ynglingar och unga män. De befinner sig i limbo mellan å ena sidan föräldrar och äldre släktingar som präglade av krig och flykt stänger känslorna inom sig och inte vill överge sina hemländers kultur och traditioner, och å andra sidan det svenska samhället som de inte förmår tillhöra. Brottsligheten förstärker deras pariastatus och vägarna till utbildning, arbete och familjeliv stängs för dem. 

Det tar inte slut – i filmen ser vi hur både riktigt små pojkar och flickor storögt samlas bland de äldre grabbarna när de spelar in en gangsterrappvideo beväpnade med glockar (pistoler) och kallar (kalasjnikovs). För två år sedan kom Ryszard Solarz dokumentär Ortens väktare som under fem år följer pojken Neos uppväxt i Gottsunda, en berättelse om att gå från att vara en busig och nyfiken 13-åring till att dras in i den kriminella världen.

Undantag finns. Batti fångar med in kamera hur Gottsundabor samlas kring Rasmus Paludan i färd med att bränna en koran. Paludan är omgiven av poliser och en av dem är en barndomsvän till Batti som är stolt och har tre år i yrket. Bestämt förklarar han för en av de upprörda muslimerna att det är yttrandefriheten han försvarar. 

För mig var det som 22-årig filosofistudent och kriminalvårdare tydligt att det svenska samhället var naivt inför de sociala följderna av invandring och segregation. Jag kan konstatera snart 20 år senare att vi ännu inte har vaknat ur en naiv samhällsdröm. 

Loran Battis G – 21 scener från Gottsunda finns nu att se på Svt Play

***

Text:

Toppbild: Pressbild