Gå in i Syrien nu

»Hon heter Berit, men hon kallas Beirut, för hon är så jävla bombad.« Så löd en replik i en gammal sketch av Sven Melander på 80-talet. Så monoton var rapporteringen år ut och år in från inbördeskriget i Libanon att den var som ett bakgrundsbrus.

Och så länge har blodet nu flutit i Syrien att media nästan inte orkar rapportera länge. Trots att våldet bara eskalerar flyttar massakrerna från förstasidan till notisspalter. Vi ser inte längre ångesten på faderns ansikte, där han håller sitt döda barn i armarna. Syrien skapar numera rubriker när sverigedemokrater varnar för flyktingströmmen. Den senaste veckan är dock det syriska inbördeskriget tillbaka i fokus sedan även Libanon dragits med sedan libanesiska Syrienkritiska säkerhetschefen Waissam Hassan dödats av en bomb i Beirut.

Interventionism – att med militära medel försöka stoppa diktatorer och mördare från att slakta sitt eller andras folk – borde vara varje liberal universalists skyldighet. Den som i sanning tror på den slitna frasen »alla människors lika värde« känner sig medskyldig när han eller hon står vid sidan av med armarna i kors. Men sällan är den som hetsar fram interventionen från tangentbordet samma person som sedan luftlandsätts på slagfältet. Interventioner misslyckas ofta, eftersom den främmande makten varken förstår läget eller blir förstådd, och eftersom interventionen sällan är genomtänkt.

Så har interventionens popularitet stigit och dalat. Efter Koreakriget låg interventionen på topp, efter Vietnamkriget i botten. Reagans invasioner av Grenada och Panama, Bush den äldres Kuwaitkrig mot Saddam och framför allt Bill Clintons interventioner för att rädda Bosnien och sedan Kosovo cementerade återigen interventionens ädla imperativ. 1993 kom så Black Hawk Down i Mogadishu som en försmak på vad som vänta skulle i Afghanistan och Irak.

Efter George W Bushs framfart krävdes mycket för att återuppliva interventionismens ideal. Den mest galne diktator, i ett glesbefolkat land med svag armé, de mest brutala luftangrepp mot sitt eget folk, samt en påstridig fransk president, fick till slut västs stridsflygplan att lyfta mot Benghazi, Tripoli och Misrata. Men så brända i Irak, så fast i Afghanistan, är nu USA och Europa att Syriens halv-miljonersarmé vill man inte möta, inte ens från luften. När president Obama och guvernör Romney i veckan debatterade amerikansk utrikespolitik var de rörande eniga: USA ska skynda långsamt i Syrien.

Men att en intervention misslyckas betyder inte att alternativen är bättre.

I Rwanda gjorde vi ingenting och en miljon människor dog.

Irak beskrivs i dag som vår tids Vietnam, typexemplet på en misslyckad insats. Men tänk om Saddam störtats under den arabiska revolutionen. Saddam, den ende ledare som efter världskrigen använt stridsgas för att massmörda civila, hade inte gått frivilligt. När han väl störtats hade shiamajoriteten sannolikt tagit en skoningslös kollektiv hämnd på den sunniminoritet som Saddams förtryck vilade på. Sunninationer som Saudiarabien och Egypten hade aktivt stött sina trosfränder, Iran sina shiitiska bröder, kanske militärt.

Utan en västlig intervention är detta också ett sannolikt scenario i Syrien. Först mördar Assads apparat ytterligare tiotusentals människor, varefter sunnimajoriteten besegrar honom och tar massiv hämnd på och fördriver den alawitiska minoriteten som Assadklanen regerat med. Om det ens slutar där, då oppositionsgrupperna är internt splittrade och alltmer radikaliserade. Iran, Saudi-arabien, Egypten och självklart Turkiet – alla kan och kommer dras in.

Beirut upphörde att vara bombat på 1990-talet och återuppstod som »Mellanösterns Schweiz« under byggmagnaten Rafiq Hariri. Nu kan Libanon återfalla i ett nytt inbördeskrig mellan sunnimuslimer, kristna och den snabbväxande shiabefolkningen, kontrollerad av fascistoida Hizbollah som nu förlorar Assads och Syriens beskydd.

En insats nu, både för att ena den syriska oppositionen och ge den eldunderstöd – samma taktik som användes i Bosnienkriget och i Libyen – kan vara sista chansen att rädda Syriens sammanhållning och undvika att alawiter och shia i sin tur massakreras. Och att rädda Libanon från nästa inbördeskrig.

***

FÖR ÖVRIGT har Anders Borg ytterligare förstärkt vår image i EU genom att öppet och energiskt förklara att Grekland är kört i euron samtidigt som grekerna och övriga EU med blod, svett och tårar försöker undvika utträde. Det går inte att misstolka attityden.