Gå inte på lögnen om den lyckliga familjen!
Den som lever sitt liv i en konstant idyll kan inte utveckla en personlighet värd besväret. De verkliga problemen uppstår när mamma och pappa går sin radikala tonåring till mötes, skriver Johan Hakelius.
Toppbild: Jessica Gow / TT
Familjer är en plåga. Jag är alltid skeptisk mot dem som hävdar något annat. Det är förstås lika sant att de är den plåga som vi ofta kan känna oss hemma och tillfreds i, men människor som vittnar om sina okomplicerade, innerliga och varma förhållanden med föräldrar och syskon, barn och ex-hälfter, har i mina ögon alltid framstått som lögnare, eller möjligen aningen svagsinta. Antingen har de inget omdöme, eller så är de så dumma att de inte märker vilka problem de har, eller så har de ett överjag lika skoningslöst i sin repression som Pol Pot.
Jag är fullt medveten om att det här antagligen säger mer om mig än om någon annan, men vad ska en fattig kolumnist göra?
Misstron mot den lyckliga familjen är inte bara en misstro mot lycka i allmänhet. Det handlar, tror jag, i grund och botten om hur jag tror att en verklig person skapas. Jag kan inte föreställa mig att den som lever sitt liv i en konstant idyll kan utveckla en personlighet värd besväret. Om man aldrig behöver drömma sig bort, alltid känner sig trygg och förstådd, alltid sympatiserar med sina päron i alla deras märkliga beteenden, varför ska man då utveckla fantasi, självständighet och uppiggande sarkasm?
Det är kanske det här som gör att jag, till skillnad från många liberaler, inte har något större problem med att likna samhället vid en familj. Det handlar inte om att fantisera om en idyll, utan om att beskriva en prövande, nödvändig samvaro.
Det är faktiskt rätt mycket som blir begripligt om man tänker på samhället som familj. Till exempel alla tokskallar till höger och vänster som slåss för helt orealistiska politiska visioner. Nyliberaler, maoister, identitetspolitiker, ekofascister: alla kan de ses som oregerliga tonåringar med högsta mål att chocka mamma och pappa staten. Och precis som de flesta tonåringar litar de samtidigt på att mamma och pappa sätter stopp. Det är just den tilliten som gör att de verkligen kan slå sig fria, för de vet att det inte kommer att kosta dem något. De vuxna i rummet kommer att hålla emot, så att de aldrig behöver ta konsekvenserna av sina dumheter.
Problemet uppstår först när föräldrarna i vår samhällsfamilj glömmer bort att de är vuxna. Det var det som skedde när Fredrik Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Mamma och pappa staten gick de radikala tonåringarna till mötes. Katastrof, precis som när de vuxna kapitulerar i verkliga familjer.
Det blir också lättare att förstå hur svenskarna hanterat pandemin, om man tänker på samhället som en familj. Vi har haft väldigt svenska föräldrar under den här krisen. Sådana som å ena sidan litar på vårt omdöme, å andra sidan hela tiden vill prata om vad gott omdöme är. Föräldrar som då och då säger till på skarpen, men när de hör sig själva alltid lägger till en förmildrande brasklapp, för att ludda till det tydliga.
För en del av oss barn i samhället har det här räckt för att utlösa auktoritetstrots. Och det är typiskt att just vi som instinktivt reagerar på det sättet, blir skyllda för att vara barnsliga. Det slipper alla de som försökt vara mamma och pappa till lags och dessutom plockat smörpoäng, genom att läxa upp samhällssyskon som inte följer de mjuka påbuden.
Varför anses de som är ängsligt inställsamma mot sina föräldrar vara mindre barnsliga än de som inte är det?
Antagligen av samma skäl som osjälvständiga barn gärna beskrivs som »ansvarstagande« och »mogna«. Av föräldrar, alltså.
Det är kanske det vi kan ta med oss från pandemin: Om vi inte visste det förut vet vi nu vilka av oss barn som är pappas och mammas gullegrisar och vilka som inte är det. Om du tycker det låter barnsligt vet jag vilken kategori du tillhör.
* * *
