Galenskap mer kulturellt gångbart än normalitet

»Jag är lite galen« hör jag ibland folk glatt säga.  Jag brukar sällan hålla med. Men skulle jag svara »nej, jag tycker du är helt normal« skulle de säkert bli sårade.   

Att säga att man är lite galen är att sticka ut, att vara originell och annorlunda. Nog så viktigt i dag när man putsar på den mediala självbilden. Men att vara normal anses helt värdelöst. Det betyder att du är riktigt tråkig och nästan osynlig. På en tröja man kan köpa på nätet står det: »I tried being normal once. Most boring two minutes of my life.«

Många berömda författare och konstnärer har setts som mer eller mindre galna. Antingen av andra, eller av sig själva, för att det passat in i deras framtoning. Frågan är inte ny.  »Man äger ej snille för det man är galen«, som upplysningsförfattaren Johan Henric Kellgren skrev i en berömd dikt. 

I en minnesvärd krönika i DN skrev Harry Schein en gång att det inte fanns några vanliga människor, alla var halv- eller heltokiga. Det här var på den tiden då de flesta ville ses som normala, långt innan det blev trendigt att kalla sig galen. Sen kan man ju alltid fråga sig vad det innebär att vara normal. Det är en filosofisk eller semantisk fråga som växlar över tid.

Det finns t-shirts med texten: Adhd is awesome, adhd – bara en av mina super-krafter. Det låter fint tycker jag, att inte skämmas över sin diagnos. Men skulle jag ha en tröja som det stod »Jag är helt normal« på, skulle säkert många människor reagera negativt och flera känna sig kränkta. De skulle tycka att jag var hånfull gentemot alla särlingar och spännande udda filurer.  Det är inte lätt att manövrera bland blindskären i de koketta light-galningarnas farvatten.  

Självklart är det bra att vi i Sverige tycker att olika sorts människor är lika mycket värda, vare sig de är galna på riktigt eller inte. Som i FN-deklarationen. Den skriver de flesta svenskar under på. Möjligen undantaget 18,9 procent av befolkningen.   

Många av oss har hemliga, skapande liv. Vi har diktmanus eller romaner i byrålådan eller i vår dator. »Jag är inte som jag verkar utåt.«, tycks vi vilja säga. »Egentligen är jag en mycket intressantare och mer spännande person. Lite galen. Det skulle ni se om jag fick min bok publicerad.«  Men det får de flesta inte, om de inte ger ut den själva. Vilket i och för sig allt fler gör i dag. 

För en del år sedan gjorde jag ett framträdande på en bank som firade jubileum i en mellansvensk stad. När jag spelat klart bjöd bankdirektören in mig på sitt kontor.  Han hällde upp whisky och sedan tog han fram en bunt papper ur skrivbordslådan. Det var dikter han skrivit och jag förstod att han ville ha ett omdöme. Det blev riktigt pinsamt. Dikterna var amatörmässiga, ja värre än så. Många har under årens lopp skickat mig dåliga dikter och velat få dem tonsatta, men det här var nog det sämsta jag sett. Jag mumlade något, jag kom faktiskt inte på vad jag skulle säga. Bankdirektören suckade tungt. »Jag var ämnad till diktare, men livet ville annorlunda«, sa han. 

Skyndsamt tömde jag min whisky, ursäktade mig och lämnade denne missförstådde skald. Men efteråt kom jag på vad jag borde ha gjort. Jag skulle ha tagit fram ett papper och sagt att det var ett kontoutdrag och börjat läsa från det: »Hör här: Insatt: 1 000 kronor, uttaget: 500 kronor, insatt: 800 kronor, uttaget: 250  … Ja, jag var ämnad till bankdirektör, men livet ville annorlunda  …«

Så gjorde jag förstås inte. Jag var för väluppfostrad – eller kanske inte tillräckligt galen.