Galet med prickar

Det supande manliga konstnärsgeniet har länge dragit vanära över lidandet. Gjort det till en tom pose istället för en förutsättning för ett intressant konstnärskap. För vem kan hävda motsatsen, att lidandet inte är en kreativ katalysator? Eller så här; den som kan nämna en enda intressant konstnär som öser ur glädjen, räck upp en hand!

Är det någon som kan rädda lidandet från denna oförtjänta grottstatustillvaro så är det japanskan Yayoi Kusama. 87 år och fortfarande aktiv. Sedan hon slog igenom med sina »pricknätsmålningar« i New York 1959, har hon jobbat hårdare än någon konstnärsman någonsin har svinat. »To suffer your art«, det är vad det handlar om för Kusama.

Inte nog med att hon sedan slutet av 70-talet bor på ett mentalsjukhus för sina tvångssyndrom, hon pinas fysiskt också. Gör alla sina verk själv. Varenda prick i varenda målning, på varenda skulptur och i varenda rumsinstallation (det är polkaprickarna som gjort henne världsberömd). När hon ställde ut på Tate Modern i London 2012 passade hon, festligt nog, på att hylla Damien Hirst i The Telegraph. För att sen desavouera honom.

Inte bara var prickar i konsten hennes idé. Också, tyckte hon, bra konstnär reder sig själv.

»There is no individual in particular I’m referring to but one thing I will say – I have done all of the work myself, not my assistants.«

Damien Hirst, världens rikaste konstnär, gör inga av sina famösa prickmålningar själv. Det har han en massiv stab till.

I sig inget fel; att ställa »egentillverkat« mot »masstillverkat« är lika mossigt som att undra om Rauschenbergs get på Moderna verkligen är konst. Hela idén med Hirsts prickmålningar (vad man än tycker om dem) var just att leta sig bortom expressionismen. Det här att målningen är ett uttryck för konstnärens känslolägen. I stället ville han skapa ett system som, oavsett vilket beslut han fattade, skulle göra målningarna glada. Det blev prickarna.

Kontrasten till Yayoi Kusama, som nu ställer ut på Moderna museet, är stor. Hennes prickar är framdrivna av hallucinationer. Ändå tror hon precis som Hirst, att de på ett eller annat vis ska göra oss glada. Hon säger att hon gjort dem till symboler för kärlek och fred.

I prickarna ser hon oändligheten och det ömsesidiga beroendet (en prick kan aldrig existera i eget majestät).

De flesta verkar vara ense om det där, att pricken är uppbygglig. För vad hände efter att Dick Fuld, »Gorilla« även kallad, sänkte Lehman Brothers och skakade det finansiella systemet i sina grundvalar. Jo, världen behövde prickar!

Catwalken fylldes av dem. Rei Kawakubos prickcardigans, Michael Kors dalmatinermönstrade kappor, Giles Deacons klänningar med runda Packman-figurer på.

»Prickar är väldigt kitschiga och framförallt väldigt glada och de används nu för att vi behöver muntras upp«, förklarade Valerie Steele, världens främsta modeteoretiker, i Svenska Dagbladet (6/3 2009).

Själv älskar jag pricken för dess obändiga styrka och avgränsning.

Jag brukar dela in mänskligheten i två kategorier, de som är stryktåliga (tre prickar på strykjärnet) och de som inte är det (överstruket strykjärn).

Yayoi Kusama är definitivt ett strykjärn med tre prickar. Som, för att tala med Sara Stridsberg, råkar bo i ett slott på botten av världen. 

»Yayoi Kusama – I oändligheten« visas på Moderna museet och ArkDes i Stockholm den 11 juni till 11 september.