Gamla musikerhjältars soundtrack fungerar som en livboj

De med några år på nacken minns säkert hur det var om våren när grönskan spratt och musik strömmade ur de uppslagna fönstren längs stadens gator. 

Refrängerna blandades med pollen och fågelkvitter; en både fysisk och existentiell närvarokänsla. Där man av gitarrerna väcktes i sina tankar gick man också upp i något större, i världen utanför. 

I London hölls halva Chelsea vaket när Cass Elliot från the Mamas and the Papas bjöd hem folk till sin tillfälliga bostad för att sent om natten lyssna på den första provpressningen av Beatles "Sgt. Pepper". Stadsdelens fönster stod öppna mot den nya tiden, att oförberedd få höra "A day in the life" var en uppenbarelse i nivå med en svunnen epoks upptäckt av att jorden inte var platt. Hemma i Malmö bar jag med mig alla de nyaste skivorna för andäktig lyssning hos vänner med svart kaffe vid stereon. 

Musiken var social, någonting att samlas kring och dela med sig av. Flera öronpar hörde mer än ett. Med konvolutens hjälp trängde man ner i texterna och lärde sig vem som spelade vad på baksidans andra och fjärde spår. 

Sådant kan jag tänka på när jag ser de ensamma ungdomarna på gymmet, som med lurar i öronen letar låtar på sin mobil. På tunnelbanan är det lika tyst, med allt samlat inombords, musik, poddar, böcker, utan att någon annan kan veta vad som pågår. 

Få saker göder nostalgi starkare än musik. Det är säkert sant att det man lyssnade på som fjortonåring fortsätter att påverka ens tolkningar av relationer och samhälle när man blir äldre. Popmusiken och ungdomskulturen kom med det ökande välståndet, och nu när framtidstron är lägre är det lurarna på. Det löper som en illavarslande ilning genom samhällskroppen; man vill inte dela med sig. 

Det har skrivits en del om ett pågående skivsamarbete mellan resterna av Beatles och Rolling Stones. Just Stones har genom att förvandla sig till ett sporadiskt kringresande cirkussällskap gjort minnena från tonåren till ett långsamt pågående underhållsarbete. Ekot från dåtiden tränger genom sprickorna. Allt kunde ha tagit slut redan när Keith Richards hittades avtuppad med kanyl i armen på ett slott i södra Frankrike under inspelningarna av ”Exile on Main St.”, men Mick Jagger sydde ihop albumet och en ny turné för att förhindra den konkurs som hela cirkusen ställdes inför när Richards blodtransfusioner skulle betalas. Förhoppningen om evigt liv har ju sedan dess försetts med dennes omisskännliga anletsdrag. 

Beatles låg alltid före Stones. Man hörde dem båda genom fönstren vid gatorna där man vandrade, men det var Beatles man blev lyckligast av. Svåröverträffad energi och optimism. De hade redan slagit igenom när de lät Stones spela in Lennon-McCartneys ”I wanna be your man” som sin första hit. När Beatles tog in stråkar följde Stones efter, samma sak med sitarerna. Stones försök att göra en "Sgt. Pepper" blev inte särskilt lyckat. 

Fast det där med antagonismen dem emellan var nog mest en mediegrej. Alla jag kände i tonåren gillade båda banden; det var inte alls som med de äldres käbblande om Elvis och Tommy Steele. Det var ju uppenbart att de umgicks och satt med i varandras studior. De träffade samma tjejer och samma indiska mystiker. De hade växt upp med samma amerikanska influenser. 

Det märkliga var att de trots likheterna hela tiden lät så distinkt olika, konstaterade nyligen i New Statesman den brittiske musikskribenten David Hepworth, vars senaste bok handlar om den omsusade Abbey Road-studion. Den ena gruppen kunde aldrig misstas för den andra. 

Nu är det knappast musikens framtid vi talar om här, men när dagens klåfingriga museiintendenter tillåts putsa bort det mindre önskvärda från sina historiska artefakter finns samma risk att den kollektiva musiknostalgin döms ut som obrukbar i den digitala ensamheten. 

Om inte annat håller den många av oss vid gott mod. Gamla musikerhjältar går nu bort i parti och minut, men det övergripande soundtracket finns bevarat. Det fungerar som livboj; en gospel för dem utan tro. Även sådant man inte tyckte om hos sig själv som ung sitter kvar, som en kvardröjande längtan. På något lustigt sätt gjorde de bästa låtarna att man själv kände sig bättre än man faktiskt var. 

De som lyssnar på musik i lurarna på gymmet ser sällan euforiska ut, men så har de säkert annat att tänka på. Kanske är deras avskärmning också främst ett sätt att fly undan det som spelas i gymanläggningens högtalarsystem. 

Läs även: Hep Stars blev hans stora livsverk

Läs även: George Michaels liv som förnedring