Gamla ska bo nära en krog vid havet
Vad ska man göra med dem som inte har vett att dö? I kommunalt språkbruk är äldre omsorgskonsumenter en belastning och riskfaktor.
Toppbild: TT
På någon generation gick vi från att ha mormor i kökssoffan till att lägga henne i ett korridorrum till att skicka hemtjänstpersonal som hon inte förstår. I övrigt kontaktas hon mest av gängkillar i exil i Marbella, som vill att hon ska överföra sina besparingar till deras konto.
Vad gör man annars med dem som inte har vett att dö?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
För tio år sedan förklarade en stadsdelschef i Malmö att underskottet i den kommunala budgeten berodde på att minskningen av antalet 80- till 89-åringar inte skedde i prognosticerad takt. Detta var hennes exakta ord. De gamla levde längre än förväntat och belastade därmed kommunens ekonomi mer än de borde. De utgjorde, som hon uttryckte det, ”den största riskfaktorn”.
Stadsdelschefen var sannolikt varken nazist eller röd khmer, det var troligare att hon med tanke på sin professionella position hade uttryckt socialdemokratiska sympatier. Hon bekymrade sig för budgeten. Hon såg riskerna, någon måste säga ifrån.
Det tydligaste tecknet på att man håller på att bli äldre är den växande mängden falska mejlfakturor och påringningar från okända nummer. Dessa tyder på att man trots allt fortfarande kan vara en intressant person, på samma sätt som övervakningskameror visar att det finns någon som bryr sig, även om man inte bör frestas att ta det personligt.
Åldrande personer brukar förstås få en del bekymmer, men mindre känt är att det är de själva som utgör det verkligt svårlösta problemet.
Av Stockholms stads ”Äldreomsorgsplan 2024. Med utblick mot 2040” framgår att äldre människor ägnar sig åt omsorgskonsumtion, ett ord med så många negativa konnotationer att det inte blir konstigt om de budgetansvariga vill stänga av kranen. Man riktigt hör det frätande, tärande ljudet i rören. Att medborgarna i alla omöjliga sammanhang förvandlas till konsumenter är vi vana vid, men den som konsumerar just omsorg framstår som en särskilt svårartad parasit som inget tillför.
Den kamerala oginheten bortser från att äldre medborgare belastas dubbelt: dels genom att få se delar av sitt samhällsbygge raseras, dels genom att bli beskrivna som skyldiga till den försämrade service som de tvingas leva med de sista åren.
Bättre bemedlade har länge försökt finna vägen till evigt liv genom kosttillskott, plågsam träning eller nedfrysning i temporära kapell. Därför blir det en smula märkligt med den här kombinationen av strävan efter ökad livslängd och osynliggörande av dem som faktiskt lyckas med föresatsen.
I Stockholm bor de flesta som fyllt 65 år centralt. Men trots att målet enligt stadens äldreomsorgsplan är att de gamla ska kunna bo kvar i sin stadsdel är det ”inte realistiskt”. Många kommer att hamna i periferin, både bildligt och fysiskt.
Om fotot på omsorgsplanens framsida ger någon indikation om framtiden består denna av lägenhetskomplex med moriska fönster och heltäckta kvinnor vid entrén. Huset i fråga är det nybyggda Rinkeby vård- och omsorgsboende, och arkitekten förklarar att han föreställde sig något orientaliskt som skulle knyta an till platsen.
De närmaste åtta åren behöver äldreomsorgen i Sverige anställa 111 000 utbildade personer. Det låter inte heller realistiskt. Digital tillsyn blir begreppet vi kommer att få lära oss; när vi inte orkar resa oss ur sängen kan vi vinka in i samma virrvarr av kameraögon som håller koll på perrongerna i tunnelbanan.
Äldreomsorgen är de låga förväntningarnas verksamhet, vilket fungerar eftersom det inte går att uppbringa något timidare än svenska åldringar. De är tacksamma för utbudet i SVT. Med upphöjt lugn inväntar de sina urgröpta pensioner i växande vårdköer, deras tolerans för nedskuren service och sjutton knappval på mobilen tycks outtömlig. De är glada över att inte bli ihjälslagna, och i jämförelse med ett sådant slut kan en Marbellatömning av bankkontot nästan framstå som uttryck för omsorg och välvilja; det kunde ju ha varit så mycket värre.
Författaren Reidar Jönsson skrev härförleden på Facebook att gamla människor bör bo i centrum, med högst hundra steg till ett fik, ett bibliotek och en krog. Det ska också vara nära till havet.
Det är lätt att hålla med, inte minst om man anser att all stadsplanering borde utgå från frågan hur de enskilda besluten kommer att påverka barnen. Växer man upp i en barnvänlig stad med lekutrymmen och goda skolor kommer man inte att nöja sig med något mindre än bibliotek, krogar och stränder när man blir gammal.
***
