Gängvåldet – en cocktail av invandring och politisk handlingsförlamning

Blir ungdomar våldsbenägna, rentav gängkriminella, av att lyssna på den våldsförhärligande gangsterrapen? Bör offentligheten ignorera, eller i vart fall inte prisa, musik framförd av kriminella artister vars budskap i mångt och mycket handlar om autentiska skildringar av hämningslösa mord, som är grovt sexistisk, och som därtill triggar till fortsatt våldsutveckling? Eller bör man skilja på verk och person? Kan man ens skilja på verk och person när de två alltmer sammansmälter och just autenticiteten utgör en stor del av fascinationen för såväl avsändare som mottagare?

Nej, alla som lyssnar på musik med våldsamt innehåll blir inte våldsamma, liksom inte alla som spelade våldsamma tv-spel per automatik förr gick ut och slogs. Men det går inte att blunda för att den subkultur som vuxit fram i svenska förorter under flera decennier, liksom de värderingar som förekommer bland en del av ungdomarna boendes där, kommit att växelverka med musiken. Att skilja på verk och person låter sig med andra ord inte så enkelt göras längre. 

I offentligheten har försvararna av gansterrapen hävdat att musiken inte är problemet, utan att roten till den eskalerade våldsspiralen återfinns i utanförskapet och narkotikan som flödar i förorten. Det är en slapp analys som bygger på den deterministiska föreställningen om att invandrade eller fattiga skulle ha sämre moraliska impulser än andra, vilket givetvis inte stämmer. Snarare beror gängvåldet på en cocktail av stor invandring, en svag incitamentsstruktur för integration, politisk handlingsförlamning och strafflagar anpassade för ett annat slags samhälle. 

Inom ramen för detta finns också den av majoritetssamhället vidmakthållna stereotypen av den invandrade som ett offer. Som invandrad i Sverige finns nämligen enbart två roller att spela; den som offer längst ner på samhällsstegen, som brottas mot orättvisor som den kan aldrig kommer bli kvitt som en följd av rasistiska strukturer, den äkta invandraren som bekräftar lögnen om vår tolerans. Och så finns den andra, gestaltad som "husnegern", "husblatten", den integrerade som fjäskar för den svenska överheten för att få vara med vid det uppdukade bordet, den som arbetar och gör rätt för sig, och som därmed motbevisar tesen om att det i Sverige inte lönar sig att anstränga sig, vilket visar att samhället inte genomsyras av rasism och intolerans. 

När medierna, men också andra aktörer, söker efter en "invandrare" att fylla sina identitetspolitiska kvoter med är det den "äkta" invandraren man föreställer sig att man söker. Det vill säga den som inte integrerats och blivit en del av majoriteten, den som tvärtom utgör oppositionen mot samhället och etablissemanget, det vill säga den "äkta varan". Valet av vem som ska få stå som representant för den invandrade, för förortsungdomen – offret eller "husblatten" – blir därmed en spegling av våra egna stereotypa föreställningar om den andre, men också av oss själva. 

Därmed görs förövaren till offer, en försvarslös aktör utan egen agens, någon som visserligen gör fel, men som ändå inte kan hållas ansvarig, eftersom det inte var individens fel utan de olyckliga omständigheternas. Därmed vidmakthåller vi ett "vi och dem", och göder de strukturer som vi säger oss vilja motverka. 

Alice Teodorescu Måwe är borgerlig skribent och opinionsbildare.

***

Läs även: Om tio år river Sverige också ghetton

Läs även: Otrygghet som föder ofrihet