Går vi tillbaka till när Partiet styrde allt?

Samla er kring lägerelden, mina små, så ska farbror Johan berätta för er hur det var att leva i en enpartistat.

Den här berättelsen utspelar sig när åsiktskorridoren var så snäv att ingen ens påpekat att den fanns och de flesta kände sig trygga ju närmare väggarna kom. När de som sparkade prövande på de gränssättande gipsskivorna ansågs oanständiga.

Det här var en tid då ingen tilläts sända radio och tv, utom staten. Ingen fick köpa en telefon på eget bevåg. Nästan ingen ägde ens en telefon, för telefonerna tillhörde också staten. Medborgarna fick dem till låns.

Ingen, utom en och annan diplomat och en handfull storgodsägare, kunde välja skola åt sina barn. De barnen fick bära ett tungt socialt stigma. Krogarna stängde tidigt. Hade folk roligt på krogen drogs utskänkningstillståndet in. Man fick leta efter ett öppet apotek. 

Den som ville göra karriär inom staten behövde partibok. Det var snarare ett betongtak än det glastak som vi sägs spräcka i dag. Ingen talade gärna om det, för det ansågs också oanständigt, men i praktiken ägdes hela statsapparaten av det styrande partiet. Visst fanns generaldirektörer, domare, överstar och universitetsrektorer som inte var partimedlemmar, rent av röstade på något annat parti, men de visste alla att det var något de fick lämna hemma när de gick till jobbet. Bara de som tillhörde Partiet kunde ta med sig sina sympatier till arbetsplatsen. Tanken på en moderat statsminister gränsade till statskupp.

Partiet hade egna byggbolag, egna snabbköp, egen restaurangkedja, egen resebyrå och egen begravningsbyrå. Till och med egen säkerhetstjänst. Det hade också egna intresseorganisationer, för hyresgäster, pensionärer och allt vad man kan tänka sig. Partiet skötte påtryckningarna på Partiet.

Liksom alla enpartistater byggde den här på medlöperi och socialt kontrollerad likriktning. Väldrillade medborgare gjorde mycket av jobbet åt staten. Dök det upp rockband som bar slips, spelade synt eller skrev texter som anspelade på osunda sexuella drifter, såg branschen själv till att sprida ryktet att de där grabbarna är fascister. Staten, Partiet alltså, behövde bara stå vid sidan av och nicka.

Det var, kort sagt, en härlig tid att vara ung, för det var så enkelt och roligt att vara oanständig. Staten var en jättelik, uppblåst, långsam, dum och humorlös koloss, fylld av platt retorik och själv­överskattning. Liksom i alla enpartistater flödade kreativiteten bland det fåtal som vägrade att gå i takt.

Ja. Det var då, det.

Det har varit ett par, tre jobbiga decennier. Allt är avreglerat, alla pratar i munnen på varandra. Och vem bestämmer egentligen? Ingen vet.

Så artiklarna börjar dyka upp: var det inte bättre under enpartistaten, ändå? Var inte livet enklare och begripligare? Mådde vi inte bättre?

Det här är, i inte så liten utsträckning, Sverigedemokraternas grundstämning. Och efter den här veckan har jag känslan av att det är Magdalena Anderssons lockton också.

Tillbaka till framtiden.

Jag tror att hon har goda chanser att lyckas, för så många längtar tillbaka.

Vad är det som gör att alla partier räknar med att sossarna ska bilda regering, trots att de inte ens har en tredjedel av rösterna? Trots att majoriteten i riksdagen inte är vänster? Varför hurrar Dagens Nyheter för en rent social­demokratisk regering? 

Världen är en annan. Ingen skulle våga ta ifrån oss våra telefoner. Men det känns som om vi är på väg mot ett slags minoritets-enpartistat. Valet håller på att glida Ulf Kristersson ur händerna. Vi andra kan se fram emot att få bli dissidenter igen.