Garanterat tom valdebatt

Folk kommer att skita i EU-parlamentsvalet. Det är synd. Frågor av enorm vikt ska avgöras under den kommande femårsperioden.

Serbien har nu fått status som fullvärdigt kandidatland och lär bli medlem 2020. Turkiet, som velat bli medlem i årtionden, måste vara rätt omtöcknat av den vändningen. Så sent som för femton år sedan deltog turkarna i Natos bombkrig mot landet ifråga.

EU-parlamentet har vetorätt ifråga om nya medlemmar, men kommer därmed in sent i processen. Det långsiktiga strategiska tänkandet – vem man ska inleda förhandlingar med och i vilket tempo – sköts av kommissionen och medlemsländernas regeringar i mer eller mindre samordning. Det har stått klart för alla, i synnerhet turkarna, att kristna länder har förtur – om det så handlar om stater som för ett tag sedan betraktades som pådrivande i etnisk rensning och brott mot mänskligheten.

Och vad tycker våra folkvalda i Bryssel? Ingen aning. Frågor av det här slaget kommer att lysa med sin frånvaro i de valdebatter vi snart ska utsättas för. Det blir samma gamla tröskande av ifall det var bra eller dåligt att vi gick med.

Sverigedemokraterna och vänsterpartiet kommer att stå för underhållningen, likt jättearga matadorer från varsin flank. Det spelar ingen roll att den isolationistiska folkhemsnostalgin är överspelad; unken, rödbrun gammelsoppa går hem i alla möjliga stugor. Och mitt i alltihop ska stackars Reinfeldt och Löfven stå som ett par livscoacher och mala om ansvar och tillväxt och lagom reglerad öppenhet. Av allt tråkigt man har att se fram emot under detta »supervalår« lär herrarna slå varje rekord i menlöst landsfaderbabbel.

Ingen – noll komma noll personer – kommer att säga såhär: »Varför har vi inte tagit Turkiets önskan om medlemskap på allvar? Landet har 75 miljoner invånare, en formidabel krigsmakt och kolossala utvecklingsmöjligheter. Det är en brygga till Mellanöstern och en muslimsk demokrati. Var fan kom Serbien ifrån helt plötsligt?«

För sådana diskussioner vore ju att ladda EU-parlamentet med realpolitisk betydelse. Partiledarna i respektive medlemsland (det vill säga de som har den verkliga makten över debatterandet i valrörelsen) har inget som helst intresse av det. Parlamentet är ett symptomangrepp på det så kallade demokratiska underskottet. Det behandlas ömsom som en maskot, ömsom som en syndabock av medlemsländernas makthavare. Bekvämast så.

En viktig fråga som möjligen, möjligen kan komma att dryftas i debatterna – fast då bara i negativa ordalag av en patosflåsande Jonas Sjöstedt – är det stora frihandelsavtalet med USA. Och här visar sig konstruktionen med ett rådgivande och vetoladdat EU-parlament från sin allra svagaste sida. Det är medlemsländerna och kommissionen som har dragit igång förhandlingarna. Parlamentet kommer även här in långt, långt senare.

Om man verkligen ville råda bot på européernas ointresse för EU-projektet, om man på allvar ville visa att det finns gemensamma, gränsöverskridande ödesfrågor, borde man hålla alleuropeiska folkomröstningar. Frihandelsavtalet är perfekt i sammanhanget. Då skulle vi få en övergripande europeisk debatt som faktiskt engagerade folk. Ja-sägarna kunde peka ut en väg: ökad tillväxt här hemma och i USA, en synnerligen god cirkel för båda parter. Nej-sägarna kunde lyfta fram de negativa följderna för konsumentskydd, miljö och det inhemska jordbruket. Det är en hederlig politisk motsättning där reella avvägningar måste göras.

Och om det blir nej? EU står inte och faller med ett frihandelsavtal. Att folk tror på unionen som idé verkar däremot smått angeläget för dess fortsatta existens.