En ny mansroll men först en ny bil
Sisådär vart tjugonde år dyker mansrollen upp. Poängen är alltid att den ska ändras. Förra gången det var aktuellt arbetade jag på Svenska Dagbladet. I ett upprop, eller en inkännande intervju, eller en debattartikel – jag minns inte vilket – tillkännagav en man som gripits av tidsandan att han längtade efter en ny mansroll.
»Jag längtar inte efter en ny mansroll. Jag längtar efter en ny bil«, kommenterade min kollega.
Jag vet att en del av er snörper på munnen redan där. Men det kan inte hjälpas. Det måste trots allt finnas en gräns för löjligheterna och det här med omstöpta mansroller slutar alltid i rena fånigheter. Nu är det dags igen.
Det blir ju fel redan från början. För det är klart att det kan finnas en massa sociala konventioner som gör livet tråkigare för alla. Det kan rent av finnas biologiska könsskillnader som begränsar. Problemet är att de som söker efter en ny mansroll alltid tvingas börja med att kedja fast sig vid precis de där konventionerna och begränsningarna. De måste utgå från det »typiskt manliga« och det »typiskt kvinnliga« för att definiera vad som är fel.
Sedan är cirkusen i gång.
Det kan egentligen bara gå åt två håll. Antingen är målet att männen ska bli mindre »typiskt manliga«. Då får man kurser i att lära sig tänka i relationer och slipsförbud och ett par steg senare män som ska amma och män som ska bära klänning.
Jag har inget emot kombinationen skägg och klänning, om klänningen är välskuren. Men om man bär den av ideologiska skäl, snarare än estetiska skäl, ägnar man sig åt ett platt frosseri i trista stereotyper.
Går inte sökandet efter den nya mansrollen åt det hållet, går den åt det andra: det »typiskt manliga« ska renodlas. Då blir det fallosdyrkan och läger i skogen och vedklyvning och allmänt maskulint grymtande och lite halvtaskig hygien.
Och de där två ytterligheterna hamnar förstås alltid i konflikt. Fast de egentligen ser världen på precis samma, navelskådande, könsneurotiska sätt.
Vi behöver ompröva våra roller hela tiden. Könsroller, liksom alla andra stela roller vi lätt faller in i. Men vi behöver inte förvandla oss till stolliga karikatyrer.
