Gärna ett gott folkhem men först en rejäl järnnäve

Undrar vad det heter om man blir tilltalad som nation? 

Vi känner alla till pluralis majestatis, även om få av oss använder det, och de flesta av oss har blivit utsatta för pluralis modestiæ: ”Hur mår vi i dag då?” Vi har varit du och ni och har väl åtminstone upplevt riktig titulering i gamla romaner och på pilsnerfilm: ”Vill jägmästaren ha en konjak till?” 

Men när man blir kallad ett helt land? 

Magdalena Andersson måste också ha känt sig en aning ovan, för hon strök det inledande utropet i sitt Almedalstal. Det var inte ”mötesdeltagare”, inte ”kamrater”, inte ”medborgare”, inte ens ”svenskar”. 

Det var helt enkelt ”Sverige”. 

Så står det i manuset: ”Sverige, när man står här, mitt i Visby; en försommarkväll i juni”. Det var verkligen ett tilltal, inte en eftertänksam geografisk placering. För även om det talade ordet gäller, som alltid, dök Sverige upp fyra gånger till, omisskännligen som tilltal. De gångerna bangade inte Andersson. Hon lät kanske en aning mindre fylld av patos än Jussi Björling när han åkallar fosterlandet, hon smög in ett ”och” eller ett ”ja” framför Sverige, för att mjuka upp det en aning, men likväl. 

Hon anropade oss alla i nationens form. Någon term måste väl finnas för det. 

En professionell politikmupp på Anderssons egen kant skrev i efterhand att hon var tacksam för att talet inte i huvudsak handlade om Sverigedemokraterna. Det ter sig en aning fantasilöst. Det Magdalena Andersson fick mest press på var att hon ville se en svensk flagga på varje torg. 

Men vad ska man kalla det andra huvudbudskapet i Anderssons tal? 

Låt henne formulera saken själv: 

”Nu ska vi använda politiken för att bygga en ny samhällsgemenskap; 

Ett starkt samhälle. 

Vi ska ta tillbaka kontrollen. 

Så att politiken kan kliva fram.” 

Socialism, föreslog en rutinerad lyssnare kvällen efter talet. Och visst: marknadsskolan ska skrotas, offentliga sektorn få ännu fler miljarder, ett extra barnbidrag, studiebidrag på sommarlovet, höjt underhållsstöd, inga fler skattelättnader, bankskatt och så den medvetna sammanblandningen av samhälle och stat, samhälle och politik, som om hela upptäckten av det civila samhället var ogjord. 

Men en del annat också. 

Det där med att ”ta tillbaka kontrollen” har Anderssons talskrivare lånat av den brittiska Brexitkampanjen. Stenhårda krav på svenska i skola och förskola var sådant Liberalerna brukade fasciststämplas för när de luftade idén. ”Samhällsgemenskap” är en gammal kristdemokratisk term. Vad gäller kravet på en riktig antimaffialagstiftning gjorde Andersson uttryckligen klart att inspirationen kommer från Amerika. 

Men visst finns en gemensam nämnare. 

Några dagar efter Anderssons tal brast Payam Moulas tålamod med ”opinionsbildarvänstern” på Expressens kultursida. Payam Moula är intellektuell socialdemokrat, chef för idétidskriften Tiden, som en gång grundades av Hjalmar Branting. Han står för att ”kombinera kraftfulla sociala reformer med ett slags järnnävens reformism”, för att citera en ovanligt snygg formulering av en av Moulas fiender inom opinionsbildarvänstern. 

Moula fick mothugg, men svarade sina kritiker. När han gjorde det skrev han ”ska Sverige åter bli det goda folkhemmet så krävs att statens intäkter ökar, dess befogenheter stärks och att makarna  Myrdals ingenjörskonst väcks till liv”. 

Det ni. En riktig makttripp. Det är detta som pågår. 

Socialism? Framför allt etatism: en romantisering av den starka staten. Längtan till en värld såsom den var före IB-avslöjandet, FNL och miljörörelsen: för det var trots allt den statskritiska 68-vänstern som fick Socialdemokraterna att tappa ”kontrollen”, åratal innan ”nyliberalismen” satte in. 

Kanske går järnnävens reformism hem bland ”Sverige”, som väljarna numera kallas. Men alternativvänstern kommer inte att låta sig suddas bort ur historien. Det kan bli en riktigt kul oreda.

***

Läs även: Valvinnarnas vargtimmar

Läs även: Röstar verkligen halva befolkningen fel?