Gärna Jas men skippa lottorna

»Försvaret – en utmaning för staten«, hette Riksrevisionens sågning som presenterades förra veckan. Försvaret – en utmaning för det sunda förnuftet, skulle man också kunna säga.

Granskningen går inte ner på petitessnivå. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tillåts irrationaliteten i det lilla är det utslag av en tankeoredig kultur. Låt oss gå ned till miljonkontona i budgeten som omfattar 43 miljarder kronor nu – och mååånga miljarder till om de senaste veckornas utspel om nya Jas Gripenplan, Saabbyggda ubåtar och ännu nyare luftvärn blir till beslut.

Härom veckan kom den femtielfte artikeln som pläderade för evigt liv för Marinens musikkår i Karlskrona. Det var det vanliga om obruten tradition sedan stadens grundande, om moralhöjning och att orkestern skapar förtroende för Försvarsmakten. De argumenten biter inte vidare bra. Skalmejorna och trummorna det hela började med hade en funktion; de gav signaler i strid och tapto och revelj även i fred. När bleckblåset togs in var det för befälens höga nöjes skull och orkestrarna betalades privat av officerskassorna. Först 1901 blev musikerna försvarsanställda, och då var väckarklockor redan billiga. Sedan kom grammofonen. I dag lyssnar militärerna likt alla andra på egna favoriter i hörlurarna till mobilen som också ger uppstigningsbesked.

Försvaret har inget behov av musikkårer. Ändå har Sverige tre professionella militärorkestrar. Förutom Marinens musikkår också Arméns samt Livgardets dragonmusikkår, vilken står för den beridna högvakten. Möjligen kan man argumentera för att dragonerna ryms på marknadsföringskontot, men inte två representationsorkestrar till. För dem som vill blåsa Sousa och Abba-medleyn i marschtakt finns gott om hobbymusikkårer.

18 andra petitesser – de frivilliga försvarsorganisationerna som inalles får 68 miljoner kronor i bidrag från Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Det finns Frivilliga automobilkåren och Bilkåren, var och en med sitt kansli. Båda öppna för alla kön. Det finns Lottakåren som skapades av officersfruar 1924, i en tid när gifta kvinnor inte fick arbeta för staten utom som lärare, barnmorskor och telegrafister – det senare på villkor att mannen också var vid Telegrafen. Nu har kåren 6 000 medlemmar, en fjärdedel har passerat 70 år. Varken annonsering i Allt om Mat, Mersmak och Vagabond eller en youtubefilm har skapat intresse för utbildningen till fältkock. Möjligen för att allmänheten anser att det vore rimligare att krigsplacera yrkesvant folk från storkök.

Det finns Brukshundsklubben som bland annat utför provet Mentalitetsbeskrivning hund. För att få registrera en schäfervalp som renrasig hos Kennelklubben måste både hanen och tiken ha genomgått MH. Försvarsmaktens hundenhet tycker detta är dyrt trams och att den egna lämplighetsbedömningen är bättre. Försvarets valpar registreras därför numera i Welt Union Schäfer Verein.

Mer småttigheter. Många inom marinen är upprörda över att så mycket pengar läggs på flyg och så lite på nya ytfartyg. Samtidigt har marinen två segelfartyg, Falken och Gladan byggda i slutet på 1940-talet. De far vida runt omkring i världen med sjömansskap och teambuilding som mål. Gladan for i väg 10 september och väntas hem efter Atlantkryssningen 27 maj.  Men nog skulle man kunna bygga lag på motorbåtar av typer som faktiskt används militärt?

Ett privat företag med risig ekonomi på en snabbt föränderlig marknad hade osentimentalt gjort sig av med sådant bjäfs i ett nafs. Man hade skurit snabbt och stort på administrationen på huvudkontoret. Överlevnaden hänger på att leverera produkterna. Men medan övningar ställs in, Jas-plan monteras ner för att reservdelar saknas så krymper högkvarteret i sakta mak samtidigt som Riksrevisionen beskriver samordningsproblem där. Med färre folk borde det bli lättare att jobba ihop.

Det värsta av allt, upprepar Riksrevisionen flera gånger i sin granskning, är att trots att utländskt militärt stöd bedöms som nödvändigt för att hantera ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige finns det inte nödvändig planering för det.

Förklaringen är politikernas rädsla för Nato-frågan. Det är som hoppas de att den folkliga skepsisen mot en anslutning ska dö ut med fyrtiotalisterna. Precis som de tänker att militärorkestrarna avvecklar sig själva eftersom knappt en kotte söker bläckblås på musikhögskolorna, att Falken och Gladan väl rostar någon gång och den sista lottan småningom packar ihop sitt bräckliga tält.

Men försvarsförmåga hänger på beslutsförmågan. Då måste man våga ta itu med stort som smått.

För övrigt bör EU-direktiv om lagring, om de alls ska finnas, snarare handla om ost än data.