Gas väger tyngre än ord

Det berättas att president Theodore Roosevelt kallade in USA:s justitiekansler och bad om hans folkrättsliga bedömning av planen på hur en del av Colombias territorium med amerikansk hjälp skulle ryckas loss och  erkännas som den nya staten Panama.  Den höge juristen uppges ha svarat med frågan: »Varför låta en så fin plan störas av några småaktiga rättsliga synpunkter...«

Det var 1903. Genom konventioner och avtal under de senaste 100 åren har folkrättsliga regler kommit att utvecklas och stärkas om det mesta – från handel och dubbelbeskattning till umgänge i rymden.

Trots – eller kanske snarare med erfarenheten av – två världskrig har staterna genom regler i FN-stadgan och andra avtal också åtagit sig att avstå från att använda väpnat våld mot andra staters »territoriella integritet och politiska oberoende«. Undantag görs bara för självförsvar mot väpnat anfall och för insatser beslutade eller bemyndigade av FN:s säkerhetsråd.

Alla regeringar säger sig acceptera dessa regler men de kommer emellanåt till olika slutsatser om vad som är tillåtet. Ingen domstol är automatiskt tillgänglig att bedöma frågan. På sikt kanske rimliga tolkningar kan komma att utläsas av statssamfundets och världsopinionens fördömande, accepterande eller tolererande av skilda väpnade aktioner.

Bush-administrationen hävdade att det väpnade anfallet på Irak 2003 utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd var tillåtligt som ett sätt att genomdriva tidigare rådsresolutioner. Få oberoende folkrättsjurister i världen stöder den tesen. Rysslands president Medvedev har deklarerat att respekt för folkrätten är ett av Rysslands rättesnören medan många regeringar fördömt interventionen i Sydossetien som ett brott mot folkrättsliga regler och politiker varnat för att detta är ett nytt aggressivt Ryssland som vi måste se upp med.

Till försvar för sitt handlande har Ryssland bland annat anfört att aktionen var nödvändig för att skydda ryska medborgare och Sydossetiens civilbefolkning. Den typen av argument är begripliga och vanliga –  men otillräckliga – för att rättfärdiga väpnade interventioner. Ryssland var inte utsatt för något angrepp. Eftersom Georgien med artilleri besköt folk som de hävdar är deras egna medborgare var det inte förvånande att ryssarna hänvisade till den nya doktrin som tillåter påtryckningsåtgärder utifrån om ett land inte kan eller vill skydda sina egna medborgare.  Det är dock FN och inte något enskilt land som denna doktrin ger licens att ingripa.

Ett bättre folkrättsligt försvar vore att peka på att Sydossetien (liksom Abchazien) alltsedan Georgien frigjorde sig från Sovjetunionen med all makt, inklusive väpnat våld, har motsatt sig att införlivas i den nya staten. De talrika deklarationerna om Georgiens »territoriella integritet« måste förvisso läsas som att Sydossetien juridiskt – de jure –  sågs som en del av Georgien. I praktiken – de facto – har landet dock varit oberoende från Georgien och denna status har skyddats och sanktionerats av avtal om eldupphör, icke-användning av våld och om stationering av ryska, georgiska och andra övervakare. Ryssland har varit en garant för denna ordning. Den bröts av Georgien med militärt våld – artilleri, raketer och tanks – i syfte att effektivt införliva Sydossetien i det land som den ossetiska befolkning sedan 1991 motsatt sig att smälta samman med.

Borde Ryssland för att respektera FN-stadgan ha nöjt sig med att söka övertala säkerhetsrådet att beordra Georgien att dra tillbaka sina militära styrkor? Kanske det. Sannolikheten var dock stor att denna väg skulle hindrats eller hopplöst fördröjts av USA och andra i rådet och att Ryssland inför världen och den ryska opinionen skulle kommit att stå som undanskuffad av ett USA-uppbackat Georgien.

Georgienaffären ser nu ut att –  mycket tack vare moderata krafter inom EU –  gå in i en fas där stridslystnaden minskat på alla håll. Kanske man bör notera att en ny faktor i världssamfundet varit väsentlig för detta resultat, nämligen staternas ökade ömsesidiga beroende av varandra. Det borde finnas hopp om att denna faktor ska kunna visa sig ha modererande inflytande även på andra arenor där stater möts.

***

För övrigt anser jag att de som i diskussionen om FRA-lagen kräver skydd för svenska medborgares integritet borde höja blicken. Ska vi inte söka skydda alla människors integritet?