Gåtan kring britternas låga produktivitet
Skälet till att anglosaxarna får för lite gjort är helt enkelt för att de babblar för mycket.
Toppbild: AP
Än en gång ska Keir Starmer få till en omstart för sin regering. Eller ja, han talar förstås hellre om en omstart ”för Storbritannien”, som om det var nationen och inte han själv som just genomlevt fem riktigt trista månader. Nu är det fler poliser och hårdare tag mot brott som utlovas, och så kortare vårdköer. Och fler bostäder.
Igen, frestas man väl säga. Den som har svårt att skilja debatten åt i våra västliga demokratier må vara förlåten: att trolla fram snutar, fängelseplatser, lägenheter och sjuksyrror är något som precis varenda politiker, från höger till vänster, i vartenda fritt land i vartenda fritt val, har lovat folk sedan jag föddes. Det var i mitten av sjuttiotalet, det. (Ni som har levt ännu längre kan förmodligen intyga att det hela började långt tidigare.)
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Tillväxten ska Starmer också sparka i gång. Att den varit svag i Storbritannien beror på minst två saker: låg produktivitet, jämfört med till och med fransmännen (!), och Brexit. Ingen av dessa plågor är något Labour gärna talar om, eller på allvar tänker göra något åt. Så det ska bli intressant att se vilken icke-politik partiet har för avsikt att bedriva på området.
I sammanhanget vill jag gärna klargöra att gåtan kring britternas låga produktivitet faktiskt redan är löst. Det är jag själv som har löst den, och detta utan att ens få något konsultarvode för besväret. Men det är uppenbart för alla som någon gång lyssnat till ett brittiskt möte – och på grund av min hustrus arbete har jag vid det här laget lyssnat till hundratals – att skälet till att anglosaxarna får för lite gjort helt enkelt är att de babblar för mycket.
I början av mötet tar det dem en kvart att överhuvudtaget börja prata jobb. Innan dess är det ett evigt ”Godmorgon på er, fint att ni kunde vara med, och förresten är det nån som har hittat på nåt kul på sistone?” Detta åtföljs av lyriska utsvävningar om diverse utflykter och resor, helst då till Frankrike.
Det är oerhört svårt för britterna att lämna detta ämne bakom sig, och lyckas de ändå når de oftast så att säga bara halvvägs: till vädret. Hur eländigt det är här hemma och hur underbart det var, och förmodligen fortfarande är, i Frankrike. Ja, i värsta fall, om det är många deltagare, kan det ta uppemot en halvtimme innan chefen harklar sig och, gärna med en omständlig ursäkt för tilltaget, lyfter någon fråga som faktiskt har bäring på själva verksamheten.
Den – verksamheten, som oftast tycks bestå i att flytta runt på stora summor pengar – avhandlas i högst tjugo minuter. Sedan inträffar något lika mystiskt som påtagligt. I Sverige skulle det kunna handla om att det blir lite tyst, följt av att någon säger ”Jaha, det var väl det hela då.” Varvid alla muttrar något och lägger på.
Men se det klarar britterna inte av. Nu inträder i stället en minst tjugo minuter lång fas som vi kan kalla Det Extatiska Drömtillståndet, DED. DED frammanas av att chefen frågar de församlade om de har några trevliga planer framöver. Och här är det sannerligen inte enbart konkreta, inbokade resor som tas upp till behandling. Nej, fältet är ju också fritt för att de anställda ska få berätta vilka ställen i världen de gärna skulle resa till, om de bara hade tid. Eller råd. Eller om det bara inte vore hungerkravaller och offentliga hängningar utanför hotellen där om förmiddagarna. Eller om bara de brittiska flygplatserna… och lyfter någon det kära ämnet, ja då kan mötet dra ut på tiden i ytterligare en kvart.
Brexit har naturligtvis varit en katastrof för Storbritannien. Det känns i och för sig sällan så i vardagen, särskilt med tanke på att kvaliteten på livsmedel har blivit så mycket bättre när man slipper allt holländskt skräp, men i alla fall. I någon mening har det varit dåligt. Tror vi. Kanske är det lite tidigt att säga. Och det går ändå inte att göra något åt, inte innan vi har fått en helt ny generation politiker om sisådär tio år.
Fram till dess rekommenderar jag mina brittiska vänner att inte ändra på någonting, allra minst möteskulturen. Vem vill hålla på och stressa och jäkta och prestera och ha sig, som folk nere på kontinenten? Nej, Frankrike är ingen målsättning, det är ett resmål!
***
Läs även: Lärdom: Ha alltid låga förväntningar
