Gaza är ett växthus för terrorism

Måndag 

De kan inte sova på Folkhälsomyndigheten, eftersom de inte får ägna sig åt klimataktivism på arbetstid. Det är en av tjänstemännen på myndigheten som inleder ett mejl till sina arbetskamrater med att berätta om sina klimatrelaterade sömnsvårigheter. Dagens Nyheter, där det sedan länge är norm att ägna sig åt klimataktivism på arbetstid – journalisterna verkar sova oroligt ändå – har tagit sig an problemet. Tidningen publicerar ett faksimil av mejlet med myndighetens logga i toppen. Myndighetens anställda ”tystas”, heter det. 

Man ska vara snäll mot folk som sovit dåligt. Vår redan nattsvarta vardag skulle bara bli marginellt värre om även Folkhälsomyndighetens tjänstemän förutspådde jordens undergång på den tid vi avlönar dem för. De arbetar trots allt på en myndighet som redan mestadels driver kampanjer i syfte att göra livet dystrare. Men jag kan ändå inte låta bli att sakna den gamla sortens tjänsteman som administrerade världen, snarare än räddade den. 

Med ett drygt halvårs försening har jag äntligen börjat skissa på en ny bok. Leo Lagercrantz, som numera är min agent, har varit finkänslig nog att inte antyda att han undrar hur länge han ska behöva vänta på att jag gör rätt för den där lunchen på Operabaren. Han är en sann gentleman. 

Tisdag 

Ett märkligt mejl dök upp i brevlådorna på Helsingfors universitet i helgen, läser jag i numera Bonnierägda Hufvudstadsbladet: 

”Det nya studenthuset har en vesikku vesikamku på morgonen den 7.10. Situationen är vår kille, och allt väder är en bra sak att göra, och du är lite av en skit, och konsekvensen av Öppälä så fort vi har vädret själva. Jag rekommenderar att du reserverar nödvändigt vatten tills vidare.” 

Om ni undrar gällde saken en läcka. 

Bara någonstans mellan sex och sju procent av studenterna på Helsingfors universitet har svenska som förstaspråk. Undervisningen lär huvudsakligen ske på finska, även om det skulle förvåna om inte engelskan börjat ta över, även i vår östra rikshalva. Jag är inte heller alldeles övertygad om att språkbehandlingen hade varit särskilt mycket bättre – om än annorlunda – i det fall mejlet hade skrivits på ett genomsnittligt svenskt universitet. Men Finland är trots allt fortfarande officiellt tvåspråkigt. Och finlandssvenskan är förhållandevis oförstörd i jämförelse med den svenska vi numera får leva med i, till exempel, Sveriges Radio. 

Att bristande kunskaper i svenska fortfarande är en känslig sak i Finland, åtminstone på universitetet i Helsingfors, bekräftas av vad Anna Laurila, serviceansvarig på studentkåren, har att säga: 

– Vi är hemskt ledsna om någon chockats av meddelandet. Det fanns ingen baktanke eller illvillig plan av någon form. 

Att en så förbehållslös ursäkt skulle ha utfärdats på ett svenskt universitet, bara för att någon hade skrivit ett mejl på obegriplig svenska, är förstås helt otänkbart. Till och med när de gör fel är finländarna bättre än vi. 

Onsdag 

Eftersom en födelsedag ska firas var jag uppe en aning tidigare än vanligt och tacken för det var att höra Tankar för dagen i P1. 

I går kom mer detaljerade rapporter om hur Hamasterrorister brutalt och sadistiskt stympat och mördat barn, kvinnor och män under pogromen på Kfar Aza-kibbutzen i lördags. Prästen som stod för dagens Tankar för dagen talade därför om hur svårt det var för unga palestinier att växa upp i Gaza. 

”Dagens tankar”, sammanfattades insatsen på Sveriges Radios hemsida, ”handlar om det svåra i att försöka förstå även sådant som vi fördömer och inte kan acceptera.” 

Jag tror egentligen inte att prästen i fråga hade någon avsikt att uppträda obscent. Å andra sidan tror jag inte att han skulle ha valt att tala om gärningsmännens tuffa uppväxt, ett par dagar efter att tolvåriga Adriana sköts till döds på en mack i Norsborg. Inte heller efter att Karolin Hakim avrättades, med sitt spädbarn i famnen, i Malmö. 

Men det är, som alltid, något särskilt när judar mördas. 

Vi vet alla att våldet inte kommer att lösa konflikten i Mellanöstern. Många av oss tvivlar på att något kan göra det. Vi begriper att livet på ställen som Gaza är ett växthus för terrorism. Vi inser att chansen att något gott kommer ut av det som nu händer är obefintlig och att det är alldeles säkert att resultatet i stället blir än mer blodbad, terror och elände, under lång tid framöver. Det som är svårare att begripa är varför så många envisas med att predika dygden att ”kunna hålla två tankar i huvudet”, så snart judar mördas. Är det något jag saknar är det den goda smaken att åtminstone i någon dag hålla en tanke i huvudet, efter de mest omfattande och barbariska morden på judar som världen sett sedan Förintelsen. 

Födelsedagsmiddag för S på Kåseholm. Egenodlade kronärtskockor och en risotto som nästan fick mig att förlikas med världen. 

Torsdag 

Kulturnytt i P1 berättade i går att techjättarna använt nobelpristagares böcker, däribland Jon Fosses, för att träna sina AI-verktyg. Även Camilla Läckberg, som ännu inte fått Nobelpriset, sägs ha utgjort råmaterial för den konstgjorda intelligensen. Frågan är om det strider mot upphovsrätten. 

Nyheten kommer egentligen från The Atlantic, där hela databasen med sjanghajade böcker finns. Precis som alla andra som någon gång skrivit en pamflett slår jag förstås in mitt eget namn, men får ingen träff. En nesa, men det känns en aning bättre när jag konstaterar att inte heller Torgny Lindgren (men dock Astrid Lindgren) eller Sven Delblanc finns där.  

Det är en fascinerande databas och att göra den till en fråga om upphovsrätt framstår som rätt fantasilöst. Den är, till exempel, en närmast outsinlig källa om man vill väcka och underblåsa alla dessa rivaliteter som är den litterära världens livsluft. 

Både Jan Guillou och Leif GW Persson finns i databasen. Men Jan har 19 verk (på svenska, norska och engelska) på listan, GW har bara två, båda på engelska. Karolina Ramqvist har också två, men Ulf Lundell inga. Björn Ranelid har fyra. Camilla Läckberg har lika många som Guillou – 19 – men med en märklig övervikt för översättningar till spanska. Stig Larsson – den riktige – har två, däribland Autisterna. Stieg Larsson har nio. 

Det här borde räcka för att fylla kultursidorna med vitriol i åtminstone ett halvt decennium. 

Fredag 

Falu rödfärg finns – till min och säkert många andras förvåning – även i svart och grått. Den röda färgen har en egen NCS-beteckning, men den är ”ungefärlig” får man lära sig om man slår på saken. Det märks. Vi har fått bygga om vår port till garaget, en gammal logdörr som lappats i decennier, tills den mest blivit sammanfogade lagningar. Vid tidigare renoveringar av andra portar har färgen ibland dragit för mycket åt det blå. Nu verkar vi, eller snarare Helge Johnssons bygg som kan sådant här, ha lyckats.  

Äkta Falu rödfärg är en ändlig produkt, har jag lärt mig under resans gång, och med nuvarande förbrukning tar den slut kring 2090. Det är ingen idé att bunkra för barnbarnsbarnen, för en oöppnad burk håller bara i två år. De röda stugorna sjunger på sista versen. 

Det mesta går Hamas väg efter de blodiga pogromerna i lördags. Några timmars chock kunde de flesta – om än inte alla – kosta på sig efter morden på civila judar, men alldeles under ytan låg något slags konsensus som snabbt stiger uppåt: mördas judar är det Israels fel, på grund av blockaden mot Gaza. Dör civila palestinier är det Israels fel, eftersom den israeliska militären borde hålla igen. Har möjligheterna till fred och samexistens gått till spillo är det Israels fel, eftersom de inte arbetat för en tvåstatslösning. Och så vidare. 

Ändå bestrider inga, annat än de mest inpyrda extremisterna, att Hamas är en islamistisk terrororganisation som vill utplåna Israel och helst mörda så många judar som möjligt, som mördar och fängslar palestinier som är oppositionella, som förtrycker kvinnor, homosexuella och alla andra som inte passar deras islamistiska mall, som placerar sina krigsledningar under marken i Gaza där det finns sjukhus och andra humanitära inrättningar, som byggt skydd, lagrat förnödenheter, vatten och bränsle åt sina terrorkrigare, men fullständigt struntat åt att göra detsamma för civila Gazabor och som agerar hantlangare åt mördarstaten Iran och dess politiska intressen. 

Kanske är det just för att ingen egentligen tror något annat, som alla krav som nu ställs riktas mot Israel. Det finns ingen poäng med att rikta kraven mot Hamas, eftersom de är bortom all anständighet. Men det är ändå bisarrt. Varför inte kräva av Hamas att de slutar att gömma sig bakom civilbefolkning och humanitära inrättningar? Varför inte kräva av dem att de tar ansvar för Gazabornas välbefinnande? Varför inte kräva av dem att de delar med sig av de förnödenheter de lagrat?  

På mindre än en vecka efter lördagens pogromer har Israel blivit busen. Hamas har tydligen inget ansvar för civila palestinier, trots att de styrt Gaza i åratal. Israel har att välja mellan att backa och lära Hamas att mord på civila judar lönar sig, eller att försöka slå Hamas, på bekostnad av mängder av civila palestinier, världens sympatier och, i värsta fall, sin egen själ. Ingen av dem som kritiserar Israel allt starkare har, såvitt jag sett, presenterat en fungerande och moralisk tredje väg. 

Det är möjligt att Hamas går kraftigt sargat ur detta, men det var i så fall en lyckad självmordsbombning av islamisterna. De lyckades återuppväcka idén att Israel är ansvarig för allt, de själva för inget. De spelade skickligt på västvärldens perversa vilja att ge de verkliga bödlarna frisedel. 

Lördag 

Stora propalestinska demonstrationer i London. Inga krav ställdes på Hamas, i tal eller på plakat, så vitt jag kunde höra och se. 

I Svenska Dagbladet skriver två rektorer, som fick ordning på Storvretaskolan i Botkyrka, om hur de stoppades när de skulle göra samma sak i Kalix, efter att en kampanj från anhängare av ”lågaffektivt bemötande” skrämde upp kommunledningen. En tidstypisk illustration av det envetna arbetet att förhindra att någon ska kunna laga det som är trasigt i det här landet. Vi ska i botten, kosta vad det kosta vill. 

Söndag 

Är det den tredje eller fjärde dagen med konstant kuling? Jag har tappat räkningen. Vindkraftverken vi kan se hemifrån snurrar förnöjt och bidrar säkert till någon upplyftande statistik om förnybara energikällor, men blåsten dränerar vår energi. Till och med fasanerna verkar ha tröttnat och söker sig in på innergården för att finna lite lä. 

Ingen borde vara särskilt förvånad över att Nordiska Motståndsrörelsen dök upp på Palestinska arbetsgruppens demonstration på Sergels Torg i går. De läser väl sociala medier, som alla andra, och har då noterat att många palestinska stödorganisationer i Sverige lägger skulden för Hamas pogrom på Israel. Varför skulle de inte passa på att sluta upp, när de för en gångs skull helt kan instämma i analysen? 

Om man inte står ut att läsa mer om eländet i Israel och Gaza, eller om ytterligare antisemitiska utfall på amerikanska elituniversitet, eller sannolikheten för ett storkrig med Iran, är alternativet som de flesta svenska tidningar erbjuder i dag rapporter och reportage om svenska sprängningar och skjutningar av barn och avlägset bekanta till kriminella. 

Om detta var en av de alltmer sällsynta dagarna då världen – i ett visst ljus och med god vilja – inte verkar bindgalen, hade Malin Ekmans reportage i Svenskan om de psykedeliska svamparnas välsignelse inte varit lika övertygande.

***

Läs även: Hur organiserad är egentligen den organiserade brottsligheten?

Läs även: Håller sig Camilla Läckberg med spökskrivare?