Tomas Fisher: Ge arvet till Palme

En process pågår om arvet efter Harry Schein. Några år umgicks jag på tu man hand med Harry. Han brukade besöka mig medförande en flaska Cutty Sark som han nästan drack ur samtidigt som han slog mig i schack.

Han sökte sig liksom Ebbe Carlsson till människor som hade makt och det trodde han kanske att jag hade eftersom det påstods att jag var miljardär. Själv var Harry bara miljonär men när han blev det kunde man för en miljon köpa något av Djursholms finaste hus.

Harry trodde kanske också att jag var intellektuell. I mina hyllor hade jag ett antal band av en sedan länge bortglömd österrikisk författare, Hermann Bahr, som inte ens Harry hade läst. Det trodde han att jag hade gjort och jag lät honom leva kvar i sin villfarelse. Att kunna tala om böcker man inte läst är en värdefull konst.

I Rö kyrka i Roslagen finns en 1400-talsmålning med ett motiv från legenden om de tacksamma döda, som ett amerikanskt popband gjort till sitt artistnamn. En riddare som aldrig försummat att be för de dödas själar överfölls av fem rövare vid en kyrkogård. Då klev de tacksamma döda upp ur sina gravar och jagade bort rovriddarna. I Rö kyrka leds de tacksammas anfall av ett leende benrangel som är Harry tagen på kornet! Ni som kände Harry, åk till Rö och se själva!
Harry var hyperintelligent, kvick och bildad och jag var smickrad över att han ville öda sin tid på mig. Som ung man hade han haft två mål i livet; att bli miljonär och att gifta sig med Sveriges vackraste kvinna.

Miljonär blev han genom att, liksom Refaat El-Sayed, sälja ett patent på rening av vatten. Förmodligen fungerade inget av patenten eftersom det fortfarande finns så mycket smutsigt vatten i världen.

Sveriges vackraste kvinna blev också hans hustru. Den som tvivlar skall se Ingrid Thulin i »Smultronstället«, fotograferad av min farbror Gunnar. Kanske var Ingrid inte så svår att övertala till äktenskap. Hon hade redan varit gift med en inte helt ung herre som hon träffade på en fin middag i Stockholm. Han erbjöd henne skjuts hem. »Var bor fröken«, frågade han när de satt i hans bil. »I Sollefteå«, svarade hon. Efter 45 mil sökte paret nattvila på Lidens pensionat. Den icke helt unge friade och Ingrid tyckte det verkade ovänligt att tacka nej.

När jag träffade henne var hon inte längre märkvärdigt vacker, men mycket rolig. Hon hade hyggligt med pengar i utlandet och jag gav henne ett av mina bästa råd nånsin – mina dåliga har jag förträngt – »köp konvertibla obligationer i Louis Vuitton Moët Hennessy«. Det gjorde hon också med besked. Trots att de var skilda fick Harry ärva Ingrid. Tanken var att deras gemensamma förmögenhet skulle gå till en stiftelse för artister, »Tisch« (Thulin Ingrid, Schein Harry). Ryktet om Harrys egna förmögenhet liksom hans »lyxvilla«, ett rätt charmlöst betongskjul i Danderyd, var högst överdrivet. Han hade tagit en livränta som betalning för patentet och den saknade tillväxtpotential. Han var småsparare snarare än finansman.

Sedan Tisch-stiftelsen av någon anledning inte blivit verklighet slåss nu Harrys vackra väninna Eva Fischer (som Harry säkert visat generositet under sin livstid och inte är släkt med mig) och den uppenbarligen välbärgade grannen Björn Baldring om arvet. Det gläder åtminstone kvällstidningarna och de inblandade advokaterna. De potentiella arvtagarna, som det inte går någon nöd på, hävdar att de visat omtanke om Harry när han blivit gammal och i behov av hjälp. Men hade de velat ha betalt för det hade de kunnat ta upp frågan med hemtjänsten!

Harry var nära vän till Olof Palme som var hans tennispartner. Palme tyckte liksom Kung Gustaf V inte om att förlora och Harry misstänks ha släppt avgörande bollar för att inte äventyra vänskapen.

Om Eva Fischer och Björn Baldring vill bevisa sin oegennytta kan de redan nu förbinda sig avstå ett eventuellt arv till ett syfte som Harry skulle ha gillat – Olof Palmes minnesfond, som jag är med och förvaltar, utan arvode men efter bästa förstånd!