Ge grabben medalj – men först en snabb pension
Martin Ådahl påminner om den japanske soldaten som vägrade acceptera krigsslutet 1945. Det är dags att kapitulera för verkligheten.
Toppbild: Christine Olsson / TT
Att utkämpa gårdagens strider är sällan fruktbart. Fråga Hiro Onoda, underrättelseofficer i kejserliga japanska armén. Stationerad på den filippinska ön Lubang inledde han i februari 1945 gerillakrigföring mot amerikanska trupper. Han fick order att, oavsett tidsutdräkt, kriga på – tills han blev upphämtad.
Japan kapitulerade i augusti det året men polletten trillade aldrig ner för Onoda. Trots kontakter med lokalbefolkningen som sade att fred rådde. Trots att han läste flygblad spridda över terrängen med budskap av typen: "Kriget tog slut 15 augusti. Kom ner från bergen!”. Och trots vädjanden från familjen 1952 i brev, droppade från flygplan: Ge upp, Hiro!
Alltsammans var utslag av de allierades krigslist, trodde Onoda. Han hade några underlydande. Akatsu kapitulerade 1949, två dödades av filippinska poliser: Shimada 1954, Kozuka 1972. Den 50-årige Hiro Onoda stod till sist ensam. Men förblev lojal mot ursprungsordern.
Det är till Onoda mina tankar går, när Centerns vice partiledare Martin Ådahl – tillika ekonomisk-politisk talesman – debatterade integrationen i SVT-programmet Sverige möts.
Han är isolerad, som Onoda. Envist kvar i länge avslutade konflikter, som Onoda. (Japanen hann döda en massa människor under sitt feluppfattade krigsmandat.) Och lika fastfrusen i tiden som Onoda. Den världsbild som Onoda vårdade i decennier stammade från 1945. Ådahls härrör från 2011.
Det var året då Alliansen gjorde upp med MP om en kraftig utökning av vård, skola och bidrag till människor som befann sig illegalt i Sverige, även kallade ”papperslösa”. Och det var året då integrationsminister Erik Ullenhag körde ut en bred kampanj för att krossa ”myter om invandringen”.
Ett av paradargumenten: En massa invandrare går till jobbet varje dag. Ådahl recyclar det och talar med religiös glöd om de ”hundratusentals svenska muslimer som är poliser, sjuksköterskor och läkare och som bygger upp vårt samhälle”. Det var ett nonsensargument då, 2011; det är nonsens nu. För de tre intressanta parametrarna ur välfärdsstatens perspektiv är dessa: andelen i arbete i en grupp, hur mycket de levererar in i skatt till staten samt hur mycket de tar ut i välfärd/bidrag.
Med Ullenhags/Åhdals logik blir en ynka procent i arbete ett tecken på lyckad integration: Titta, här arbetar minsann invandrare! Eftersom det i alla fall är mer än noll.
Ådahl stod bredvid Omar Makram under sändningen. Han har flytt religiöst förtryck i Egypten och här engagerat sig mot hedersförtryck i organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime. Av Ådahl får han höra att hedersförtryck utövas av en ”pytteliten minoritet”. (Forskare räknar offren i hundratusental.) En rejäl tankevurpa. För Ådahl säger också att Centern i tio års tid kämpat ”stenhårt” mot hedersförtrycket; ja, mer än alla andra. Men det vore ju i så fall rena invandrarparanoian: Varför kämpa stenhårt mot ett pytteproblem?
När Makram tar upp det demokratiskt problematiska hos islamister/fundamentalister, blir Ådahls reaktion: ”Ska man skuldbelägga en hel grupp, det blir ju så negativt?” Ådahl tror alltså att islamkritik är en attack mot alla muslimer. I själva verket är det han som drar alla muslimer över en kam, genom att mena att kritiken träffar hela gruppen.
Om Ådahl inte har klarat av att uppdatera sin omvärldsanalys sedan 2011 i den här viktiga frågan, uppstår misstanken: Har han (och hans parti?) levt på Lubang också på andra centrala politikområden: Klimatet? Skolan? Tillväxtförutsättningarna?
Jag har dubbelkollat programmet. Ådahls enda konkreta integrationsförslag är att det ska bli lättare att anställa i småföretag. Betänk att han är ekonom och borde kunna leverera policy. Jo, förresten, han kommer med en sak till. Han nämner entusiastiskt ”ostkakerep i Värnamo”. Tydligen har invandrare där fått chansen att provjobba på företag efter gemensamt ätande av den lokala godsaken.
Han pratar vagt om samhällsorientering vid ankomst. Fast det är ju redan på plats. Och om allmänt högre krav på nyanlända. Då gör M:s migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard påpekandet att Centern har motsatt sig språkkrav för permanent uppehållstillstånd. Vore jag Magdalena Andersson hade jag satt kaffet i vrångstrupen: Detta parti kan ju inte ingå i regeringsunderlaget nu när S ska bli SD light!
Våren 1974 etablerades en lovande kontakt med Onoda av studenten Norio Suzuki. Två veckor senare återvände Suzuki med bokhandlaren, tidigare majoren, Yoshimi Taniguchi. Vem var han då? Jo, Onodas tidigare överordnade. Denne läste upp Onodas slutliga order; och den 10 mars kapitulerade Onoda formellt vid radarbasen på Lubang. Kriget var över, även för honom.
Låt detta tjäna som inspiration, Annie Lööf. Du är Ådahls överordnade. Upplys honom vänligt men bestämt om att det inte är 2011 längre. Integrationsmotorn hackar. Du vet det. Du vet också att det numera är tillåtet att tala om problem och volymer; sådana diskussioner förs nu inne i åsiktskorridoren.
Ge gärna grabben en rejäl medalj för tapperhet i fält. Men först en snabb pension.
***
Läs även: Var är gräsrötterna?
