Ge mig en värdig regering!
Innehåll och form. Hårdvara och mjukvara. Systemskiften, resetknappar, minne.
Jag funderar på metaforer. Förra året bytte jag från pc till mac, och gradvis har min irritation över macens opraktiska operativsystem ökat så att den är nästan lika stor som min avsky för Windows brukade vara. På samma sätt har min avsmak inför våra borgerliga partier vuxit sedan de kom till makten, så att jag sedan länge tycker lika eller mer illa om dem än vad jag vagt minns att jag en gång tyckte om den senaste socialdemokratiska regeringen.
Men vad är det jag ogillar och ogillade? Är det innehållet eller formen? Hårdvaran eller mjukvaran? Jag är ingen seriös politisk kommentator. Saker som förmodligen är mycket komplicerade framstår i mina ögon som mycket enkla. Av en vald regering och ett samhälle vill jag ha sådana småsaker som ekonomisk rationalitet och ett visst mått av värdighet. Att man aldrig får vare sig det ena eller andra tenderar att hänga samman, och det enda man får som kompensation är det där som kallas ideologi.
Ovärdigt är till exempel Sveriges akut sammanfallande järnvägssystem. Och om den avgudade Borg hade minsta lust att fixa det så skulle nu vara ett bra tillfälle att så att säga uppdatera hårdvaran, när Sverige kan låna pengar till lägre ränta än inflationen. (Vilket förstås även påtalats av många som kan mer om sådant än jag, till exempel Konjunkturinstitutet.) Eller om man kanske skulle ha lust att lösa bostadsbristen i städerna, vad vet jag. Men Borg väljer, likt en gång Ceausescu, att i stället ha avbetalning av statsskulden som övergripande vision. Trots att den redan är rekordlåg. Låt hellre befolkningen öka sina skulder med pengar lånade till högre räntor för att kunna slåss om de få bostäder som finns …
Och det här med utförsäljning av äldrevård och annat. När både forskning och logik och en rad av skandaler säger att det varken blir billigare eller bättre. Är det värdigt? Eller rationellt?
Varför är allt en trasa? Varför känns det i princip välmående Sverige år 2012 som ett sådant pajasland? Det hjälper förstås inte att jag precis råkade se YouTube-klippet där herr Reinfeldt talar om att vanligt folk ska slippa se folk med »drogögon mitt i ansiktet«. Eller att fru Reinfeldt ger metaintervjuer om att hon visst ger intervjuer, även om hon fortfarande inte svarar på frågor om politiken.
Lärarkåren ska, i stället för vettiga löner och en mindre usel utbildning, få fina låtsaslegitimationer av ett bemanningsföretag. Kunde inte lika gärna Proffice leverera ministrar också?
Socialdemokratin hade i bättre dagar något IBM-aktigt över sig: tråkigt och klumpigt, men gediget och förutsägbart. Jag vet inte vad alliansen är. Knappast Apple. Kvalitetskänslan är lika stor som i någon plastig ipadkopia från Sydostasien. En sak har de dock gemensamt med en äkta ipad: deras affärsidé är inte bara att erbjuda ett system som lockar till sig köpare, utan också ett system som är väldigt svårt att byta tillbaka från. Det är lätt att sälja ut allmän egendom till underpris, men svårt att köpa tillbaka den. Som någon påpekade: det finns lagar som skyddar privat egendom från nyckfull statlig expropriering, men inte motsvarande skydd åt andra hållet.
Antagligen är jag korkad som inte begriper det förträffliga i den förda politiken. Men i så fall önskar jag att någon ansvarig skulle förklara den för mig, med argument snarare än slogans. Och nästa gång jag byter dator ska jag, utan större förhoppningar, testa Linux. Operativsystemens svar på miljöpartiet?
