Ge ministern en chans

Mycket märkligt sker i politiken. Det mest besynnerliga är att den lagstiftade migrationspolitiken i vår demokrati bara har en enda försvarare – den sittande ministern.

Därför har också invandrar-/migrationsministrarna blivit kortvariga på jobbet.

Bland Tobias Billströms föregångare är det bara Anita Gradin (s) som härdat ut i mer än tre år. Hon satt fyra. Moderata Billström har börjat sitt sjätte tjänsteår. Och än är han flitigt synlig, även om han inte dyker upp varje gång redaktioner ringer, vilket gjorde att »Nyhetsmorgon« i TV4 förra veckan syrligt påpekade att han har en stående inbjudan.

Då gällde det 91-åriga Ganna Chyzhevska. Hon har starr, hjärtproblem och är dement. Hennes utvisningsbeslut är nu inhiberat tills Europadomstolen tittat på fallet.

Folkpartiets riksdagsnestor Barbro Westerholm har protesterat: »Om inte det här är synnerligen ömmande skäl, då har vi dragit åt alldeles för hårt.« Abir Al-Sahlani, som sitter i riksdagen för centern, var på Arlanda för att understryka sin kritik. Emma Henriksson kräver å kd:s vägnar att lagstiftningen ändras. Liksom vänsterpartiet som önskar att riksdagen tar initiativ.

Socialdemokraternas Fredrik Lundh Sammeli hängde på. Men läser man den rödgrönt samskrivna migrationspolitiken så hade den inte täckt Ganna Chyzhevskas fall. När s, mp och v ville lätta praxis talade de om barn och livshotande tillstånd. Dit kan inte demens räknas.

Alla har rätt att ändra sig. Men då måste man föra en ärlig debatt. När Ganna Chyzhevska blir så vårdkrävande att familjen inte klarar situationen, är det då givet bättre för henne att vara här på ett vårdhem där ingen förstår hennes ukrainska? För ensamma svenska dementa är det en trygghet att personalen begriper vad de säger och att de själva glimtvis inser vad som sägs.

Och det vore komplett oärligt att inte tala om kostnaderna. Det har inget med sverigedemokraterna att göra, det handlar om respekt för medborgarna. Det är självklart okej att besluta att Sverige har råd, men bara om man har gjort en gedigen uppskattning.

När Fredrik Reinfeldt till slut stödde migrationsministern med några ord tog han upp det: »Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit … då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården.«

Detta fick Aftonbladet att räkna och redovisa resultatet i rubriken: »Billström och Reinfeldt tog miste – på ett par miljarder«. Billström hade talat om många miljarder. Aftonbladet kom fram till 25 miljoner kronor.

Hur kan det bli så olika? För att Aftonbladet spelar idiot.

I år har 42 stycken 80-plussare sökt om att få stanna som anhöriga. Bladet har uppskattat kostnader för dem, om de hamnar i äldrevården. Varje förskolebarn begriper att få söker uppehållstillstånd när det inte går att få. Om reglerna ändras så att gamla får komma till barn i Sverige – då blir söktrycket ett helt annat.

I måndags var en annan migrationsfråga uppe i »P1 Morgon«. FN-dagen till ära fick Unicefs jurist Christina Heilborn plädera för att införliva barnkonventionen i svensk lag och ställa lagen om vård av unga över utlänningslagen. Det apropå de två små barn som tvångsomhändertagits efter att ha fått motta slag och daskar av sina föräldrar, och sedan ändå utvisats till Azerbajdzjan med far och mor.

Programledaren ställde inte den självklara frågan, och inte den deltagande moderaten Mikael Cederbratt heller: Om barnmisshandel berättigar till uppehållstillstånd, är det inte stor risk för att många fler barn kommer att få stryk?

Ett armbrott eller några knäckta revben läker sannolikt fortare än de själsliga såren efter att ha levt gömd i många år. Och sådant underjordsliv utsätter desperata föräldrar sina barn för. Det vet vi.

Så länge världens invånare lever under mycket olika villkor kommer staterna att reglera migrationen. Hur reglerna än skrivs uppstår svåra gränsfall. Debatten måste vara lika komplex som frågorna.

Annars är vi för evigt fast i den fördummande emotions­matchen mellan de självutnämnt humanitära (från vänster­partiets ledning till moderata kommunalråd) och de självutnämnda Sverigeförsvararna (sd). De ger sig på varandra, men slår mest på den stackars sate som för tillfället uppbär statsrådsarvode som migrationsminister.

Journalister, opinionsbildare och politiker – kan vi inte försöka bli lite bättre än så?

***

För övrigt bör de nu ännu nyare moderaterna, samhällsbärarna, det enda arbetarpartiet ta till sig rådet en fp-hövding en gång gav de unga entusiasterna: Gå hem och läs historia.