Generation med klimatångest inget att leka med

Jag tvivlar på klimatlarmen. Fyra ord. Att kalla dem hädiska vore förmätet, men ovälkomna är de säkert. Så låt mig förklara – hur min vantro kom smygande när Al Gore gav ut sin bok Earth in the Balance. Det var 1992. Året efter kom den på svenska med titeln Uppdrag Jorden och idén var min, för jag var miljöengagerad på den tiden. Det är jag inte längre. Sociologin runtikring intresserar mig, men inte miljöfrågorna i sig, undantaget ämnen som rör biologisk mångfald, för det är min hemmaplan.

Men för trettio år sedan höll jag fortfarande på. Alltså gick jag med Gores bok under armen till Bonniers och föreslog en översättning. Jag erbjöd mig att göra den själv, och därvid blev det. Som författare lär man sig tidigt att tjäna pengar på annat; att översätta böcker är en bra födkrok, och att skriva i tidningar. Hur som helst fick jag tid att sätta mig in i bokens tankegods, varav mycket var vettigt och klokt. Jag ska heller inte neka till att stjärnglansen lockade. Miljöpartiet hade välförtjänt fått lämna riksdagen, så Al Gore behövdes. USA:s vicepresident!

Dock höll jag inte med om allt. Som lekmän och journalister ofta gör framställde han planetens natur som god och spröd, medan civilisationen var ond och stark. På amerikaners vis var han dessutom påverkad av Uppenbarelseboken, vilket gav en lite trist slagsida åt framställningen. Det blev liksom bibliskt. Särskilt när han kom in på klimatet var det ingen ände på hur bräckligt allting var; också ganska små störningar kunde utlösa självförstärkande kedjor av katastrofer, den ena värre än den andra, som slutade i total öken. Det trodde jag inte på. Naturen är ofta förvånansvärt robust, åtminstone starkare än civilisationen.

Tvivlet var väckt, men inte mer.  När sedan diverse maktspelare på svensk botten började framträda som helvetespredikanter – Wijkman, Rockström, Holmgren och fler – då hade jag redan tröttnat på sektmentaliteten och börjat skriva om annat. Nutiden är så marinerad i avsiktliga missförstånd att man helst går förbi vissa ämnen, fastän de är viktiga. Jag kände igen en överdrift när jag såg den, men jag brydde mig inte om det. Redan i slutet av åttiotalet, när jag som ung miljöexpert reste runt i landet och höll föredrag, hade jag upptäckt hur arga människor blev när jag sa att världen inte går under. De ville verkligen ha den där varma tron på apokalypsen.

Torrsommaren 2018 förändrade spelplanen. Nu radikaliserades en mindre armé kulturskribenter, vanligen utan djupare kunskaper om hur naturen fungerar men i gengäld också utan de nyss nämnda killarnas karriärmässiga strebermentalitet. Ingen kan tycka illa om Björn Wiman. Rakryggat nog beskrev han det hela som en frälsnings­upplevelse, och sådant är aldrig öppet för diskussion. Det är bara att vika ner sig. Sällan har jag varit så aktivt ointresserad av en politisk fråga som den om klimatet. Som litteraturkritiker följde jag förstås det som skrevs, och lät väl mina tvivel pysa ut ibland, men det var ungefär allt.

Våren 2019 bodde jag så i bergen utanför Florens ihop med två kollegor, Kate Harris från Kanada och Sally Rooney från Irland. Vi hade fått samma vistelsestipendium; på dagarna satt vi och skrev i avskildhet men på kvällarna åt vi middag med våra värdar och förde långa diskussioner, ofta om de italienska fascisternas framryckning men ännu oftare om klimatrörelsen. Scenen var som påhittad av Giovanni Boccaccio. Överallt fylldes gatorna av demonstrerande skolbarn, hundratusentals, och tidningarna jagade katastrofrapporter av alla slag. Forskare skrev upprop och bad alla att lyssna på Greta Thunberg, som i sin tur uppmanade alla att lyssna på forskarna. Ett perfekt kretslopp.

Johan Rockström gick upp i falsett och skrev att sextio procent av alla djurarter har utrotats i modern tid. Jag började bli förbannad. En procent, en enda, hade varit en sannare lägesbeskrivning. Inte ens Refaat El-Sayed kom undan med påhitt av den dimensionen. Jag försökte förklara, men framför allt Sally – snabb, hyperintelligent, yngre än mina barn – körde över mig varje kväll. Sanningen, menade hon, är överskattad. Allt som kan krossa kapitalismen är bra. En hel generation med klimatångest blir inte att leka med.

Vinnare i tävlingen Årets bild 2021 är en moloken koalabjörn framför ett australiensiskt brandfält, efterföljare i rakt nedstigande led från den bild man förr i världen underhöll den obildade massan med, föreställande en halvnaken man med fördelaktigt utseende, uppspikad på ett kors. Människors längtan efter att få rulla sig i skuldkänslor är ständigt lika stark. Jag ger upp – men tvivlar på klimatlarmen.