Geniala bävrar
Ingenjörer, tekniker? Åtta medelålders män!? Du, jag tror inte det …«
Förmildrande omskrivningar låg inte för radioproducenten. Att SR hade annonserat efter bokcirklar i Västsverige som skulle vara lyssnarjury och diskutera de nominerade böckerna till årets romanpris och utse vinnaren var en sak. Att det var kul med bleka gubbar som läste en annan. Att det nu råkade vara en kvinnlig kollega som föreslog dem möjligtvis en tredje. Men därmed fick det räcka!
Radioproducenten, vältränad i att göra en modern intellektuells skärskådan av köns- och hudfärgsrepresentation, behövde bara en sekund för att se att det här förslaget var så icke-representativt att det bara kunde betraktas som en förolämpning mot mångfaldsuppdraget.
– Vad heter dom, sa du?
– Kulturcirkeln Bävern.
– Herregud!
– De läser både Virginia Wolf och Hillary Mantel. Man borde kunna bortse från deras ålder, kön och hudfärg. Jag har slagits av att deras analyser är fria, liksom vid sidan av den gängse intellektuella kretsens.
Som tekniker och göteborgare, var kanske dessa bävrar inte representativa för bokläsarskaran. Några av dem jobbade på Stena Line, Volvo eller Chalmers, och i cirkelkatalogen över åtta års avhandlade titlar fanns en överrepresentation av sjöfartsböcker. Men också Sara Stridsberg, vars »Beckomberga« splittrade gruppen, och Tranströmer som förenade dem. Han var en bluff, slog man fast. I övrigt var de extrema avvikelserna sällsynta.
I augusti återsågs de efter sommaruppehållet över blinier och vodka. Radionobben verkade inte ha brutit ner dem. De hade semesterläst »Anna Karenina«, 25 sidor om dagen i sex veckor hade någon räknat ut. i mitten av september samlades de ånyo. I en takvåning i Linnéstaden avhandlade man podcasten »S-Town«, ett journalistiskt reportage i tät litterär skrud om den märklige Alabama-urmakaren John B. Denne tar kontakt med New York-journalisten Brian Reed och berättar om ett mord han känner till som förblivit olöst, och att han själv hatar sitt liv och att aldrig komma bort från S-Town.
Bävern satte sina hittills högsta betyg, tuggade i sig svarta bönor, ris, hårt stekt skivad chorizo och drack hemmagjord ingefära-ale och Wild Turkey. Ibland avviker boksamtalet. Båtar finns alltid i ingenjörernas bakhuvud.
– Jakob, vad kostar en stor passagerarfärja?
– Gissa!
– 800 miljoner.
En trodde att en och en halv miljard var närmare. Bäverjakob sa att det låg där mittemellan. En annan bäver upplyste om att ett kryssningsfartyg kostade 10 miljarder. Så återgick man till podden:
– Jag var inte så beredd på att det skulle komma in på hans homosexualitet. Man undrar om John B hade gillat det …
– Det fördjupade ju bilden av honom.
– Men var det relevant?
– Sexualitet är viktigt. Och att han var utanför bidrog nog till att han kände sig så ensam och hatade platsen han bodde på.
– Han far ju ut i ett underbart avsnitt, som slutar med att han ber mr Putin att please, komma och bomba stället. Jag grät när jag hörde den litanian – ska vi lyssna igen?
Det gjorde de. Bourbonflaskan vandrade runt och mekaniken bakom John B:s geniala klockor fick dem att ruska imponerat på huvudet.
Jag är ganska ny i denna klubb, en av blott två icke-tekniker, och som ni kanske märkt är jag svag för den. Jag kom hem och hittade ett inslag på SR, man pratade om »S-Town«, undrade vilken bild podden gav av Alabama. Proffsläsarna är intresserade av »bilden«. Ingenjörerna av människorna. Proffsen är oroliga över Svenska Akademien. Inte jag. Jag tror att en sådan institution som Ingenjörsvetenskapsakademien skulle klara litteraturpriset galant.
