Glöm inte Europa

Härförleden besökte jag den gamla flygflottiljen F16 vid Uppsala garnison, guidad av två verkliga flygaräss, varav den senare till och med har flugit flygvapnets första jetplan, J 28 Vampire. 

I det lilla flygvapenmuseum som veteranföreningen driver på området reagerade jag på ett föremål som jag inte tidigare hade sett: en vinge av ett amerikanskt jaktflyg av typen Mustang med svenska flygvapnets blågula tre kronor. 

Dessa flygplan, fick jag veta, hade beställts tidigt i det andra världskriget, då Sverige i hast och efterklokhet rustade upp efter många års vanskötsel av försvaret. Men eftersom USA snart behövde alla plan som dess industri kunde bygga, levererades Mustang till Sverige först när kriget närmade sig sitt slut. 

Under tiden hade svensk ingenjörskonst kommit till undsättning. Flygvapnet byggde själva ett jaktflyg i trä på en metallstomme, utrustad med en plagierad amerikansk motor. Enligt en artikel på flygvapnets blogg, var flygplanet J 22 ur prestandasynpunkt ”ungefär i klass med Spitfire Mk1”, Storbritanniens legendariska jaktflyg. 

”Why the hell did you buy the Mustang when you have this?”, sägs amerikanarna förvånat ha frågat efter att de mött svenskarnas J 22 i en luftstridsövning. 

Det här är inte enbart en god historia; det är också en sedelärande berättelse, eftersom Sverige just nu står i begrepp att upprepa misstaget att lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen. 

Nyligen rapporterades det, att USA har godkänt en försäljning av ytterligare helikoptrar av typen Black Hawk – känd för många läsare genom Ridley Scotts utmärkta krigsfilm Black Hawk Down – till Sverige. Detta till följd av ÖB:s råd, stöttat av försvarsberedningen 2024, att fasa ut det befintliga sjö- och markoperativa helikoptersystemet Helikopter 14 till förmån för Black Hawk. 

Prislappen för de nya amerikanska helikoptrarna är 9,6 miljarder, men sägs vara värda varenda krona, eftersom Helikopter 14, enligt försvarsberedningen, ”har förföljts av omfattande problem som lett till låg tillgänglighet och därmed höga kostnader”. 

Ett underlag till försvarsberedningen från det europeiska konsortiet bakom Helikopter 14 – en öppen och offentlig handling – påpekar dock, att bristen på tillgängliga helikoptrar bland annat har berott på den efterfrågade höjningen av kabinen. 

Vilka har efterfrågat den? Jo, Försvarsmakten – enligt ett rykte på grund av svenska arbetsmiljökrav. 

De sista ombyggda helikoptrarna ska ha ”återlevererats” i början av året. Ändå anser ÖB och försvarsberedningen, att helikoptersystemet är så pass otjänligt att det måste fasas ut; först på marksidan och senare även på sjösidan mot den så kallade Sea Hawk. Försvarsmakten borde i så fall uppdatera sin hemsida, eftersom den i skrivande stund uppskattande beskriver Helikopter 14 som ”en framtidssäkrad maskin i den medeltunga klassen”. 

Problemet här är inte enbart ekonomiskt, att Sverige unnar sig lyxen att byta helikoptersystem inom ramen för ett underfinansierat försvar. Ännu mer allvarligt är, att helikopteraffären innebär betydande negativa implikationer för den svenska försvarsindustrin. 

Köpet av Black Hawk följer nämligen i spåren av Sveriges upphandling av det amerikanska luftvärnssystemet Patriot framför dess franska motsvarighet under Stefan Löfvens regering. Att på detta sätt gång på gång välja att gynna den amerikanska försvarsindustrin innebär en kostnad i form av stigande europeisk ilska, vilken vi riskerar att snart få känna av. 

Ett exempel: Nästa generations stridsflygplan kan realistiskt sett inte utvecklas av ingenjörerna i Linköping ensamma. Däremot kan SAAB göra det tillsammans med andra företag i närliggande länder – varför inte tyska Airbus? – och på så sätt skapa arbetstillfällen i Sverige. 

Men hur attraktiv kommer Sverige att framstå som industripolitisk samarbetspartner i ett sådant projekt om vi binder oss närmare till ett USA, som strategiskt sett redan förefaller stå med ena foten på väg ut ur Europa, genom att skrota ett helikoptersystem som bland andra Airbus står bakom, bara för att skaffa oss fler Black Hawk? 

Det svenska träflygplanet J 22 behölls i modifierad form i tjänst till 1952, trots Mustang. Vi kunde ha båda. På samma sätt kan vi i dag fortsätta att ha parallella helikoptersystem – ett europeiskt och ett amerikanskt – i beredskap att buga åt två håll. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst

Läs även: Nu hade vi behövt den blågula bomben