God tanke räcker inte

Det är en vacker tanke, bistånd.

Vi i den rika världen hjälper människor i andra länder som har det svårt. Vi gör det genom att skänka en liten flisa av vårt välstånd så att fattiga länder kan utveckla sitt.

Att finansiera bistånd genom skattsedeln är även det en klok tanke. Möjligheten öppnar sig då till ett bistånd som inte styrs av det enda som de flesta enskilda privatpersoner har möjlighet att se, katastrofer och spektakulära tv-bilder, utan av långsiktighet och insikt i djupare missförhållanden.

Men hjälpandet är en svår konst. Långa listor med detaljkrav från givaren kan skapa ett osunt förhållande mellan avsändare och mottagare, samtidigt öppnar avsaknad av krav för missbruk. I grund och botten kan bistånd i bästa fall komplettera det mottagande landets egna sociala och ekonomiska politik. I värsta fall kan det bädda mjukt för korrupta ledare.

Sverige är ett av de länder i världen som ger mest pengar till bistånd. Både som andel av den gemensamma ekonomin, men också i kronor och ören. Under de senaste åren har resurserna till bistånd ökat kraftigt, mer än till nästan något annat område. Mer än till sjukvården, till äldreomsorgen eller högskolor och universitet. Nästa år är biståndsbudgeten
26 miljarder kronor – lika mycket som hela rättsväsendet.

Biståndet är det enda område i politiken där det finns ett utgiftsmål – en viss andel av de gemensamma medlen ska gå till bistånd, punkt slut. Den nivå som bitit sig fast i den politiska debatten är det så kallade enprocentsmålet, vilket innebär att 1 procent av bruttonationalinkomsten ska avsättas till bistånd varje år.

Det är lätt att förstå den politiska logiken bakom ett sådant krav. Det är enkelt att skriva på demonstrationsplakat och svårt att opponera sig emot och vilken politiker kan eller vill säga nej till att hjälpa människor i nöd? Problemet med ett utgiftsmål är att endast nivån på anslaget blir föremål för diskussion, aldrig innehållet i och effekterna av biståndet.

Sverige kommer från och med nästa år att uppfylla enprocentsmålet för första gången sedan början av 1990-talet. Det är en politisk framgång för framför allt vänsterpartiet och miljöpartiet, men även för regeringspartiet socialdemokraterna. Problemet är bara, vilket Fokus reportage visar, att ingen riktigt vet vilken effekt pengarna får.

Inom de flesta andra offentligt finansierade verksamheter vänds det och vrids det på varje krona. Ett par futtiga hundratals miljoner ska rädda skolan, vården eller omsorgen. När det gäller biståndet pumpas nya miljarder in varje år. Även utan att mer pengar aktivt skjuts till, leder enprocentsmålet till att biståndet ökar med 1 miljard per år, eftersom anslaget är kopplat till tillväxten.

Regeringen har, sent omsider, skapat en ny utvärderingsmyndighet som ska granska biståndet. Det är bra, men det är för lite och för sent. Med ett femtontal medarbetare kommer myndigheten knappast ha resurser att seriöst granska det svenska biståndet, lika lite som Sida i dag förmår hantera miljardrullningen med sin alltför smala bas av kompetens.

När det handlar om så mycket pengar borde kraven vara rigorösa, kontrollen stenhård, uppföljningen noggrann. Debattens vågor borde gå höga inom och mellan de politiska partierna när det gäller hur medlen ska prioriteras. Men så sker inte. Bland biståndsivrarna vill ingen lyfta frågan, eftersom svaret riskerar att leda till att det politiska stödet för hela satsningen urholkas. Kritiska röster inom partierna avfärdas som biståndsmotståndare och tystas ner. Det är en kortsiktig och farlig strategi. På sikt hotar den att leda till att legitimiteten i biståndet urholkas, när skattebetalarna får besked om hur dålig kontrollen är.

Bistånd är i grunden en god idé. Vad som däremot inte är bra – varken för svenska skattebetalare eller biståndsmottagaren – är om skattemedel som verkligen hade kunnat göra nytta ned till sista kronan, pumpas iväg i miljardsatsningar vi inte har någon kontroll över.

FOKUS 16/12-05