Goda dagar för Putin
De gångna veckorna har bjudit på så märkliga turer i storpolitiken att man knappt vet var man ska börja. Hållpunkterna i kaoset måste formuleras som frågetecken, som huvudskakningar.
Varför valde den amerikanske presidenten att på alla sätt signalera att han beslutat sig för att bomba Syrien, för att sedan gira tvärt i nittio grader och dumpa över frågan på kongressen? Visst, det kan framstå som lockande att tvinga andra att ta ställning och dela ansvaret för en riskabel insats. Men det hade kunnat göras så otroligt mycket smidare. Presidenten kunde ha kallat till sig de bägge kamrarnas talmän, majoritets- och minoritetsledare, klargjort läget för dem och sedan hållit presskonferensen med dem vid sin sida. Han kunde ha meddelat beslutet att straffa den syriska regimen för att ha gasat sitt eget folk, och sagt att han upplevde sig ha brett parlamentariskt stöd för åtgärden.
För det är så man lämpar över svåra frågor i knät på andra när man själv har makten: genom att ställa dem inför fullbordat faktum och låta detaljgrälen ske nere på deras nivå. Det som hänt hade nämligen varit att kongressföreträdarna fått lunka tillbaka till Capitolium och möta vreden hos en och annan ledamot och senator. Kanske hade det till och med blivit omröstningar inom partigrupperna; avsättningar och kupper, bråk och elände. Men presidenten hade kunnat fullfölja sin politik utan att dras in i det vanliga käbblet. Om operationen i Syrien gått snett hade kongressen sedan kunnat rösta för att avsluta den.
Obegripligt. Inte har det gått vettigare till i Frankrike. Varför säger franska företrädare rakt ut att landet inte tänker ingripa ensamt mot Syrien? Är det en nymasochistisk självförnedringsboom vi bevittnar? Det är väl bara att säga »inga kommentarer« på den frågan. Frankrike är ett av en handfull länder i världen som förfogar över en kraftfull, snabbrörlig krigsmakt. Varför understryka sin velighet? John Wayne-eran kanske gick i graven med George W Bush, men måste man för den skull börja driva utrikespolitik som i ett halvrisigt manusutkast av Woody Allen?
Och så har vi Storbritannien. David Cameron har nu ett år bakom sig som börjar likna det mest mähäiga i brittisk efterkrigshistoria. Han har fört in landet på en kurs som mycket väl kan sluta med att man trillar ur EU. I parlamentet har han lidit nederlag efter nederlag. Hans koalitionspartners må ogilla honom, men det är inget emot den egna partigruppens känslor. Och hur väljer han att hantera allt detta när han tar till det klassiska tricket att dra i krig för att ena landet? Genom att klanta till en omröstning så förbehållslöst att man – precis som på andra håll i denna soppa – nästan undrar om det inte var avsiktligt. Som grädde på moset står han sedan i Sankt Petersburg och härjar indignerat om att Storbritannien visst är ett storartat land. Shakespeare och Beatles och Churchill, et cetera. Det enda som just nu stödjer hans tes är att den brittiska pressen hånade honom skoningslöst för dravlet.
Därmed inte sagt att frågan om en insats mot Syrien är enkel. Men världspolitiken kan inte gärna formuleras en impulsiv presskonferens i taget. Den ende ledaren som ger ett rationellt, kyligt intryck är som vanligt Vladimir Putin. För Gud vet vilken gång i ordningen – Irak och Snowdenaffären är bara två exempel – framstår han för många i väst som förnuftets uppriktiga och dessutom lite roliga röst. Nu ska det dessutom kohandlas med honom om Syriens kemvapen. Med tanke på att karln är en andra klassens töntmafioso, en Mugabe i Moskva, är det inte vidare lyckat.
