Gör Amerika vackert igen!
Vad vill Donald Trump med kulturpolitiken? Den amerikanska högern lovar att strypa det federala stödet till kulturlivet, men har historiskt sett alltid ökat det.
Toppbild: AP
"Make America beautiful again!" är Trumps kulturpolitiska slogan. Han vill återgå till klassiska ideal inom offentlig konst och arkitektur, det moderna och abstrakta ska ersättas med det begripligt föreställande.
Det har stormat kring amerikanska skulpturer. Monument föreställande sydstatsgeneraler som minner om slaveriet har flyttats från parker och publika platser. Trump har påpekat att det inte verkar finnas en bortre gräns för vilka historiska ledare som göms undan, hur gör man exempelvis med presidenten och slavägaren Thomas Jefferson? Grundlagsfadern Jefferson framhävde vikten av att republikens offentliga byggnader skulle inspireras av den klassiska konsten i de antika förebilderna, det är den traditionen som byggherren Trump återknyter till när han vill göra Amerika vackert igen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det amerikanska kulturlivet är rikt, en triljonindustri motsvarande drygt 4 procent av landets enorma ekonomi. Offentliga medel står för knappt 7 procent av kultursektorn, i övrigt finansieras den genom konsumtion och filantropi. Skattestödet kommer främst från delstaternas myndigheter, de federala anslaget är knappt tio miljarder kronor om året.
Kultur blev en nationell angelägenhet när Lyndon B Johnson 1965 inrättade National Endowment of the Arts (NEA) och National Endowment of the Humanities (NEH), två fristående myndigheter för att stötta konst och bildning. Institute of Museum and Library Service, som värnar kulturarvet genom stöd till bibliotek och museer, instiftades 1996.
Delar av den amerikanska högern vil minska kulturanslagen och upprörs när de går till politiskt kontroversiella konstnärer. Samtidigt har republikanska presidenter historiskt sett stöttat en expansiv federal kulturpolitik och anlitat besjälade kulturbyråkrater.
Richard Nixon tiodubblade kulturanslagen. Han utsåg konsthistorikern Nancy Hanks till ordförande för NEA, en maktspelare som förvandlade den tröga byråkratiska apparaten till en väloljad kulturmaskin genom sina kontakter i den politiska lobbyn.
Ronald Reagan, med både Hollywoodkarriär och ordförandeskap i skådespelarfacket bakom sig, bad bland anda filmstjärnan Charlton Heston utreda det federala stödet och denne fann att det var absolut vitalt för amerikansk kultur. Anslagen är blygsamma, men sporrar andra att investera i kulturlivet. Varje skattedollar lockar till sig ytterligare tre från privata givare. På så vis bekostas exempelvis nära 4 000 amerikanska Shakespeareuppsättningar om året. Det håller det anglosaxiska arvet levande i ett land som blir alltmer “latiniserat”. När Reagan lämnade presidentposten 1989 var den federala kulturbudgeten större än någonsin.
Trump vill lägga ned kulturmyndigheterna, men under hans presidentskap växte deras anslag med 20 procent. Han utnämnde förläggaren och litteraturkritikern Jon Parrish Peede till NEH:s ordförande med föresatsen att myndigheten skulle upphöra. I stället utvecklade och stärkte Peede verksamheten genom stöd från Kongressen med helt nya federala satsningar på kulturlivet.
Det återstår att se om Trump nu lyckas göra sig kvitt det ständigt växande federala kulturåtagandet. Som den amerikanske historikern Stephen Kotkin påpekat finns det endast en kort episod då någon anglosaxisk statsapparat faktiskt krympt, när Storbritannien rustade ned efter att ha besegrat Napoleon 1814.
***
Läs även: Trumps politik hotar svenska boräntor
