Gör fler flugor på smällen

Höstens snackis bland ekonomer är ett föredrag på IMF av Larry Summers – tidigare amerikansk finansminister och rektor på Harvard. I den heta debatten som följde fick Summers stöd av bland andra nobelpristagaren Paul Krugman. Tillsammans har de presenterat en dyster diagnos över tillståndet i västvärlden, samtidigt som de antyder kontroversiella recept.

I min egen tolkning lyder deras analys ungefär så här:

• Det nya normaltillståndet för de utvecklade ekonomierna är stagnation. Det vi trodde var god tillväxt i väl fungerande ekonomier var egentligen följden av kreditexpansion, som ledde till bubblor.

• Denna stagnation har djupa orsaker. En är att befolkningstillväxten avtagit och i flera länder övergått i att arbetskraften minskar.

• En annan kan vara att den nya tekniken inte varit så innovativ som vi hoppades. Den har inte gett så stark produktionsökning som vi trodde, inte heller lett till så många nya jobb.

• En tredje är att investeringarna är för låga i förhållande till det tillgängliga sparandet. Varför så är fallet är oklart, men ett skäl kan vara jakten på kortsiktig vinst och högt börsvärde, vilket medför att företagen prioriterar utdelningar och tillbakaköp av aktier framför investeringar.

Diagnosen är osäker. Men efter ett antal brustna bubblor och fem års finanskris är det svårt att hävda att det inte ligger något i den. Det knepiga är dock inte lägesbeskrivningen i sig utan de ekonomisk-politiska slutsatserna. Generellt kan man säga att ju mer bekymrade vi är över långsiktig stagnation desto mer djärva bör vi vara när recepten skrivs ut.

Den svaga tillväxten och de låga investeringarna medför att den långsiktiga reala jämviktsräntan – den som får ner sparandet och får upp investeringarna så att ekvationen går ihop – sannolikt är negativ. Att upprätthålla positiva realräntor i detta läge förvärrar recessionen och ökar skulderna.

Men om realräntan (räntan minus inflation) ska pressas ner en bra bit under noll måste inflationen tillåtas stiga. Innebörden är att centralbankerna bör höja sina inflationsmål och gasa ännu mer för att verkligen nå dem. Att den svenska Riksbanken håller uppe realräntan genom att underskrida inflationsmålet blir i detta perspektiv totalt missriktat.

Men bör vi inte frukta så låga (real)räntor? Leder sådana inte till nya finansiella bubblor? Och vore det inte farligt att släppa upp inflationen »en bit«? Riskerar den inte då att dra iväg till följd av så stark monetär stimulans?

Det är här Summers blir riktigt radikal. Han säger – om än inlindat – att fruktan för inflation och bubblor är överdriven. En viss dos inflation och ett visst bubbelbeteende kan vara nödvändiga för att dra oss ur deflation och minska skulderna. Att vägra använda sådana metoder för att de kanske får negativa biverkningar längre fram kan medföra att vi fastnar i permanent stagnation. Kanske kan bubbelekonomi i måttliga doser till och med vara bra – i alla fall bättre än alternativet?

Själv tycker jag den avvägningen kan ifrågasättas, i synnerhet som brustna bubblor genererar ännu mer stagnation. Men på ett annat område är jag benägen att tänka mer stimulativt. Efterfrågan måste upp. I synnerhet investeringarna. Ett sätt att stimulera dem är förvisso negativa realräntor. Men i Sverige finns ett annat medel som inte medför så stora risker, nämligen offentliga investeringar.

Sverige har stora och eftersatta behov av investeringar i infrastruktur i vid mening: järnvägar, kollektivtrafik, uppgradering av skolor, sjukhus och bostäder. Vi vet också att det framöver krävs enorma investeringar i grön teknik och fossilfri energi. Ja, den nödvändiga upprustningen av infrastrukturen handlar i hög grad om att göra den miljömässigt hållbar.

Samtidigt som behoven är stora och omfattande resurser ligger outnyttjade har Sverige starka statsfinanser, låg statsskuld och låga räntor. Staten kan i dag låna extremt billigt, även långfristigt. Just nu är det med andra ord samhällsekonomiskt lönsamt att förnya infrastrukturen.

Slutsatsen är att såväl tillväxt, miljö, statsfinanser och ränteläge talar för ett rejält offentligt investeringsprogram. Här går det att göra inte bara två utan fler flugor på smällen. Här finns faktiskt möjligheten att börja bygga inte bara en bättre fungerande ekonomi utan ett bättre samhälle i stort.

För övrigt tycker jag att Riksbanken bör sänka reporäntan!