Göran Perssons sanningar om arbetsrätten
Är det arbetsrätten regeringsförhandlingarna ska stupa på? Vill Centern ha en uppgörelse eller är kraven på ändrad arbetsrätt bara ett giftpiller som ska motivera ett stöd till Ulf Kristersson? Svårt att veta – minst lika svårt som att förstå den egentliga innebörden av turordningsreglerna i las, lagen om anställningsskydd. Det kan låta som att de är till för att den som sist blivit anställd är den som ska gå först vid en neddragning. Men så är det inte alls, enligt en som borde veta.
Ett intressant litet avsnitt i alla långa intervjuer jag gjorde med förre statsministern Göran Persson är från den 28 augusti 1996. Vi hamnar i en ideologisk diskussion om bland annat socialförsäkringar och arbetsrätt och jag berättar om ett möte jag haft med en fackligt aktiv metallare på Tanumshedes komponenter som gjorde bildörrar åt Volvo. Företaget varslade en massa anställda och hon var förbannad på las.
Här återger jag den ordagranna utskriften från mitt samtal med Göran Persson, där jag börjar med att citera metallaren i Tanumshede:
»Jag tycker det är för djävligt«, sa hon. »Jag tycker det är orättvist med ›sist in, först ut‹, för vi i facket vet ju vilka som jobbar och vilka som inte jobbar, och vi kan direkt peka ut här«, sa hon. »Ganska grovt alltså, 40 stycken som om vi fick göra oss av med dem skulle öka produktiviteten.« Och så frågade hon: »Är det rättvist att de som jobbar och sliter och är duktiga på företaget, det är de som ska gå? Och de andra, som inte lyfter ett finger, dom får vara kvar enligt regeln ›sist in, först ut‹?«
»EF: Alltså det är inte så självklart att det bland fackligt aktiva på verkstadsgolvet uppfattas som att det är LO-ledningen som är högsta rättvisa i den här diskussionen. Det är alltså det ideologiska perspektivet på detta ...
GP: Ja, men då har du alltså inte förstått någonting.
EF: Nej, det har jag väl aldrig gjort.
GP: Det är dystert det att konstatera. Alltså det är ju inte »sist in, först ut« som i sig är det attraktiva för fackföreningsrörelsen, det attraktiva är att de har regeln och inser att från den vill arbetsgivaren göra undantag. Men om facket säger nej så blir det regeln som gäller. Det är det som ger facket ett förhandlingsläge. Det är en maktfråga, och sedan är det ju faktiskt så att sedan kommer facket överens med arbetsgivaren att »sist in, först ut« det gäller inte; men för att man ska komma överens om den saken så får kanske ytterligare 20 stycken vara kvar, 20 stycken får en utbildning eller man får kanske nånting annat som uppfattas som attraktivt i sammanhanget. Det är ju till skillnad från mbl exempelvis, som ju är en lagstiftning som inte har något som helst maktmedel för den fackliga sidan, det är ju att, som någon säger, det är att tuta två gånger och sedan kör de över. Men här är det ju så att här vill arbetsgivaren ha nånting av facket, och då sätter de sig och förhandlar, och då får den där tjejen som är metallare säga att ok vi förstår att produktionen kräver en högre produktivitet, och vi är beredda att göra avsteg från turordningsreglerna för X, Y och Z. Men om vi ska ställa upp på den saken, ja, då vill vi faktiskt att ni ser till så att samtliga får en kompetensutveckling, eller att dom som går får med sig den här typen av ... det är så spelet ser ut. Jag har väldigt få exempel på att det här har varit dåligt för näringslivet och dåligt för Sverige. Det är en bra balans, och vi kommer inte att ändra på det. Det finns ju sexhundratusen goda exempel på att det går att avskeda människor i Sverige, det är inte det som är svårigheten.«
Klarspråk och maktspråk från Göran Persson. Turordningsreglerna som Centern nu vill komma åt kan faktiskt vara problematiska för både fack och arbetsgivare. Men reglerna är inte till för att tolkas bokstavligt. De är till för att ge förhandlingskraft åt facket. Tar man bort detta rubbas maktbalansen mellan fack och arbetsgivare, och det är därför frågan blir en sådan låsning.
Kanske har Centern förstått detta lika lite som jag gjorde sommaren 1996.
