Gorillor, Lena Andersson, Danmark och earlen
Toppbild: Montage / TT
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Måndag
Lena Anderssons artikel om barnfattigdom och näringsvärdet i havregrynsgröt från Svenska Dagbladet i lördags har lett till allmän mobilisering i de tjattrande klasserna. Det är en briljant insats, eftersom artikeln öppnar en hel Stalinorgel maskburkar: frågan om fakta, vetenskap och sanning, de av medelklassvänstern så omhuldade, men numera ack så svårbelagda idéerna om en höger som ”skrockar” och sitter på ”punschverandor” och spekulationerna om författarens sociala förmåga, för att bara nämna några.
Dagens mest populära ord, om vi håller oss till alfabetets början, är ”arrogant” och ”autist”.
Störst entusiasm av alla som jag varit i kontakt med visar Daniel Suhonen, som lustfyllt mäter repet han fått till skänks av de kapitalister som det ska användas på.
Själv känner jag mest ett annars sällsynt sug efter en skål havregrynsgröt. På den tiden jag var student och hade mikrovågsugn hörde treminutersgröten till den dagliga rutinen. Visst var vi fattiga, men vi var lyckliga. Och oftast mätta.
Tisdag
För knappt fem år sedan blev jag tillfälligt småberömd i Danmark, eftersom Berlingske publicerade en större intervju med mig där jag påstod att Sverige förstås kommer att bli som Danmark, i just de avseenden svenskar älskar att banna danskar för. Vi vill bara skrika och protestera lite på vägen.
Inget säljer som landsförräderi, men det gjorde mig inte populär i Sverige.
I dag toppar Svenska Dagbladet med en intervju med de danska konservativas ledare, Søren Pape Poulsen, far till bandepakkelagstiftningen, riktad mot maffiakriminaliteten. Visst vrider reportern Karin Thurfjell händerna en del, men grundanslaget är snarare att Sveriges förvandling till Danmark har skett för sent och gått för långsamt.
Att Sverige borde ställas under förmyndarskap av Finland har i stort sett alla svenskar med ett uns vett varit överens om sedan länge. Man skulle kunna tänka sig Danmark som alternativ överrock, men sedan pandemin har jag mina tvivel på det. Danskarnas panikartade polisstatsreaktion på viruset fick svenskar, för första gången sedan Karl XII, att verka en aning coola. De som säger att något mörkt döljer sig under det danska gemytet har kanske rätt ändå, men jag misstänker att det är något slags neuros, snarare än fascism.
I dag går arbetarklassakademikern Ann Heberlein loss på arbetarklasstuktaren Lena Andersson, men debatten har flyttat från Svenska Dagbladets ledarsida till tidningens kultursida. Lena Andersson svarar direkt, men inte hjälper det, för Ann Heberlein har tillgång till sociala medier och är inte rädd att använda dem:
”Personligen anser jag att Andersson är en av landets mest överskattade skribenter, ibland ofrivilligt komisk när hon myndigt för ’filosofiska’ resonemang och ger sken av att vara ’analytisk’. Har man läst mer än en termin filosofi på universitetet ser man snabbt igenom hennes kvasiintellektuella resonemang och kvar finns blott en fyrkantig grafoman med en rätt ruggig människosyn.”
Inget ger en sådan känsla av prunkande försommar, som en riktig gyttjebrottning. Särskilt när en person som berättat mycket om vilka hemska personangrepp hon utsattes för när hon skrivit något impopulärt, går till hemska personangrepp mot en person som skrivit något impopulärt.
Ramslöksmiddag på Kåseholm på kvällen. Örterna, eller möjligen vinet, har en lugnande och samtidigt uppiggande effekt.
Onsdag
Tre distansmöten via skärm och en spärreld av sprudlande kolumnister att redigera kan slå sönder vilken arbetsdag som helst. Artikeln om hur tekniska lösningar som vind- och kärnkraft kan förvandlas till ideologi ska vara klar på fredag. Det gör mig lite orolig, när jag upptäcker att fredag, även denna vecka, bara är skild från onsdag av en enda dag.
Den bästa medicinen mot den sortens oro är att tänka på något annat och det underlättas av att vi fick med oss en sydafrikansk konstnär, Juanita, hem från Kåseholm igår. Hon gör de mest fascinerande saker med papper och sönderskuret porslin. Dessutom Susannas gamla skolkamrat Marie, på väg från Köpenhamn, där hon varit och pratat böcker. En förträfflig och litterär person, även om hon mot allt förnuft ogillar PG Wodehouse.
Torsdag
En utsökt och mycket amerikansk historia i New York Times om den skräckslagna förlägenhet de stora teknikföretagen drabbats av, eftersom deras ansiktsigenkänningsalgoritmer har svårt att skilja på svarta personer och gorillor. Det är åtta år sedan mjukvaruutvecklaren Jacky Alciné, som råkar vara svart, upptäckte att Googles bildfunktion hade märkt honom och en kamrat som gorillor. Google löste problemet genom att förhindra att etiketten ”gorilla” alls kunde användas, oavsett vad som visades. Nu har New York Times åter testat de stora techjättarnas ansiktsigenkänning och resultatet är rätt underhållande.
Google Photos är duktigt på att känna igen katter och kängruer, men sökordet ”gorilla” ger fortfarande inget resultat, trots att gorillor och många andra apor finns bland de använda bilderna. Inte heller orden ”babianer”, ”schimpanser”, ”orangutanger” eller ens ”apor”, får några träffar. Google har tydligen, för säkerhets skull, rensat bort all primatsökning, undantaget människor.
Apple Photo lyckas upptäcka gorillor, om det står ”gorilla” i bilden, så en bild på varumärket gorilla-tejp klassas som en gorilla. Men algoritmen vägrar att känna igen riktiga gorillor, eller apor över huvud taget.
Microsoft OneDrive har tagit det säkra för det osäkra och känner inte igen några djur alls. Amazon Photo försöker svära sig fri genom motsatt strategi: söker man på gorilla får man upp bilder på alla djur som ens påminner om primater.
En enda primat verkar ha en särställning i techjättarnas algoritmer: lemuren. Den går alltid att hitta.
Den drygt 2000 ord långa texten kan inte ge något klart besked om huruvida vi snart och framgångsrikt kommer att kunna söka efter gorillor i våra bildbibliotek. ”Ett enda misstag kan skapa massiva sociala konsekvenser”, förklarar Dr Margaret Mitchell i Googles etikgrupp.
Inget är så bedårande som rättrådiga amerikaner med ett dilemma. Nu ser jag fram emot Amat Levins ofrånkomliga och gravallvarliga artikel om saken på DN Kultur.
I det fortlöpande grötkriget har Svenska Dagbladet i dag ett mycket allvarligt uppslag i nyhetsdelen om skolluncher, barnfattigdom och internationell statistik. Har man jobbat på en tidning vet man precis vad som hänt: det här är nyhetsreportrarna som signalerar till oss – och särskilt sina vänner – att de inte har ett dugg att göra med omdömeslösheter som trycks på ledarsidan. Spänningen i luften över det öppna kontorslandskapet på Västra Järnvägsgatan fortplantar sig ända till Skåne.
Fredag
Pratt’s, earlen av Burlingtons privata herrklubb i St James’s, är inte längre en herrklubb, rapporterar The Telegraph. Earlen, William Cavendish, är son till den nuvarande hertigen av Devonshire på Chatsworth och alltså barnbarn till Deborah, den yngsta Mitfordflickan. Earlen har också ärvt sin farmors intresse för modern konst, vilket säkert i vissa kretsar kan verka provocerande progressivt. Han har till och med vikt en flygel av familjens irländska slott, Lismore Castle, till samtidskonst.
Det var förresten på Lismore Castle som Fred Astaires syster Adele bodde efter att ha gift sig med en yngre Cavendishson. Han var suput och dog tidigt.
Earlens könsneutrala tilltag har djupt sårat delar av Pratt’s trogna medlemmar och verkar rent av ha fått den samtida vurmen för apokalypsen att slutligen nå samhällets mest traditionella topp: ”I en värld med få enkla nöjen var de regler som styrde Pratt’s ett sådant nöje”, säger en anonym medlem till Telegraph och fortsätter: ”Det här kommer att vara slutet för det Pratt’s vi känner.”
I Sverige är dagens mest intressanta nyhet att landsförrädaren Peyman Kia får behålla de 1,2 miljoner kronor han fått av GRU. Det är som vanligt nationens jurister som förklarar att det självklara är omöjligt och att det absurda är det rättssäkra.
När satirikern Lars Hillersberg, mycket saknad, anklagades för att vara antisemit förklarade han att han inte bara hatade judar, utan alla människor. Om samma trick kan få Pink Floyds Roger Waters av kroken, efter att ha uppträtt i Tyskland i något slags SS-uniform, enligt flera nyhetskällor, ter sig osannolikt. Waters verkar humorlös på det särskilt tråkiga sätt som de flesta ateister är.
Veckans bild återfinns i dagens Financial Times och föreställer den franske affärsmannen Jean-Yves Ollivier, känd för sina affärer i Kongo och sin vana att tugga på cigarrer. Nedhälld i en soffa på en veranda i något tropiskt paradis töjer han en orange kofta över sin omfångsrika mage. Hans glasögonbågar matchar koftans färg och i högerhanden, förstås, en cigarr. Om Carl-Johan de Geer och Henry Kissinger fick ett kärleksbarn skulle det se ut så här. Ollivier tror att han kan medla fred mellan Ryssland och Ukraina apropå Kissinger, som förresten fyller 100 år i morgon. Jag önskar både Ollivier och Kissinger lycka till.
På kvällen talar vi ”armlängds avstånd” över tre biffar från &Kött i Ystad, med en känd svensk konstnär som övernattar. Jag är inte säker på om vi kommer fram till vad som är värst: kulturutövares olyckliga kärlek till politik, eller politikers fullständiga ointresse för kultur.
Lördag
Rensar rabatter när Susanna och jag klarat av veckans podd. Vår vän Johan Tralau har fått ut sin debutdeckare Höken sjunger om död, som utspelas i akademisk miljö i Uppsala, och slås till riddare av Lotta Olsson i DN. Jag anar en svensk Colin Dexter för oss som saknat Kommissarie Morses vresiga framfart i Oxford.
Vi ids inte laga middag och åker ned till Köpmangatan 6, vår egen pangkrog här i Borrby. Där blir man inte ledsen.
Söndag
En kolumn vill bli skriven, men jag håller emot genom att fixa i ordning cyklarna för säsongen. Hur kommer det sig att alla reparationslådor till cykel fortfarande har små gummislangar i sig, när inga ventiler längre har ventilgummi?
DN:s ledarsida försöker trösta oss med att Erdogan är ”ynklig” eftersom han inte ens kunde ”vinna hälften av rösterna i första valomgången”, samma dag som han vinner den andra valomgången med god marginal. Något i det känns signifikant för hur molokna eliter försöker trösta sig i den politiska debatten.
***
