Gråt är ett klassiskt vapen mot yttrandefriheten
Att ta till lipen är ett beprövat knep.
Toppbild: TT
Skriver under stress efter att herr Hakelius just har påmint mig om att krönika skulle ha skickats i går. ”Nu är en dag framliden / och natt tillstundar visst / från oss är solen skriden”, som psalmisten Jesper Svedberg skaldade. Dessutom är det ”Tag der Deutschen Einheit”, 34 år efter Tysklands återförening, och vår närmaste Späti, där vi köper kaffe av en mycket vänlig vietnamesisk familj, är stängd.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Och nu är det ”berg- och dalbana” i öst, skriver Berliner Zeitung, som anser att debatten är ”meningslös”. Östtyskar känner sig förfördelade och röstar på höger- och vänsterpopulister. Så kanske blir inte denna dag lika glad och festlig som förr.
Nåja, vid stress ska man väl varken dricka kaffe eller alkohol. Utan baka en rulltårta, enligt dagens SvD. Och om man är orolig bör man ”avsätta en specifik tid varje dag för att aktivt ägna sig åt sin oro”. Svenskans städse förekommande motions- och träningstips, riktade till unga, gamla och elitidrottare, uppmuntrar mig däremot sällan, utom då till motstånd och ohörsamhet.
Vilket ändå är bättre än att känna sig kränkt: såsom ett gäng samer under den nyligen avslutade Bokmässan i Göteborg. Bara rubriken på debatten ”Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?” väckte ilska. Diskussionen rentav till gråt. Jag tror dock på panelisterna, Kvartals Ola Wong och SvD:s Peter Wennblad, när de vittnar om en helt normal och sansad debatt. Det är något offerkoftigt och förmätet när (vissa) samer kräver bestämmelserätt över nästan en tredjedel av Sverige. Jag har skrivit om det här tidigare.
Gråt är ett klassiskt vapen, inte minst hos kvinnor. När min man och jag grälar gråter jag ibland medan han ryter. Jag är bara ledsen, inte arg, försöker jag, men det går han inte på. Varvid jag minns ett flertal diskussioner mellan feminister där somliga kvinnor tog till lipen som en sorts taktik. Det kvävde liksom yttrandefriheten – inte allt får sägas högt, några ska inte få vara med.
Detta blev ibland särskilt tydligt när vi unga feminister på 80- och 90-talen hade våra festivaler på Kafé 44 i Stockholm. Radikalfeminister kunde väcka stark kritik mot att vi släppte in män, även om det bara råkade vara tre stycken i lokalen: gamla Carlo Derkert, unga Steffe Ståhl och Johan Johansson. Och hur kunde vi visa och skämta om porr, eller bjuda in borgaren Marie Söderqvist?! Låta Dilsa Demirbag-Sten berätta om den hederskultur som hon vuxit upp med? Pryda lokalen med en målning gjord av en anarkafeminist som var alltför mager, även om hon satte stilettklacken i kuken på en liggande man!
Yttrandefriheten är satt under attack i såväl Sverige som Tyskland, både vad gäller enskilda ord (n-ordet, funktionsnedsatt med mera) och helt normala förolämpningar. Hat och hot är inte trevligt och ibland förstås farligt när det leder till handling och våld. Att förneka Förintelsen är förbjudet i Tyskland och numera även i Sverige.
När det gjordes av Robert Faurisson försvarades han av bland andra Noam Chomsky, själv jude, och Jan Myrdal. Då jag intervjuade Palestinavännen Norman Finkelstein i Brooklyn 2001, efter att han skrivit och givit ut Förintelseindustrin (2000), berättade han om en judisk vän. Denne sa att han inte brydde sig om huruvida Anne Franks dagbok eventuellt var fejk – den var viktig och i princip sann ändå. Finkelstein citerade sin Holocaust-överlevande mamma. Hon sa att det fanns goda människor och dåliga människor, så sant och punkt slut.
Återstår att se hur det går med dagens firande av enhetsdagen, för att inte tala om följderna. AfD med sina nazistiska paroller, Bündnis Sahra Wagenknecht med sympatier för Venezuela och Putin, samt ovilja att hjälpa Ukraina. Det känns skakigt och stressigt, lågt räknat. Det senare också vad beträffar firandet här i Berlin.
Det är för övrigt också födelsedag för DDR:s Fernsehturm, radio- och tv-tornet på Alexanderplatz: 55 år.
***
