Gratisjobb, nej tack

Kanske beror det på min obekymrade uppsyn; kanske har det att göra med att jag i olika sammanhang »tycker« en massa, vilket kan tolkas som att jag har en agenda av något slag, en högre mission i livet där futtigheter som pengar är av helt underordnat intresse. Men det handlar nog inte om det. Problemet är nog att jag har ett så kallat kreativt yrke.

Termen »kreativt yrke« är en styggelse av världsformat. För det första implicerar den ett allmänt flummande från utövarens sida – en tillvaro späckad av kafédravel, självspäkande känslorunk och eskapistisk inspirationsjakt. För det andra ger termen uttryck för presumtionen att själva yrkesutövandet alltid innebär en njutning för utövaren. Han har roligt, han får göra det han älskar och så vidare. Den ofantliga glädje och tillfredsställelse hans verksamhet skänker honom är belöning så det räcker.

Det kan alltså vara lägligt med några klargöranden, så att jag och andra slipper fler gratisjobbförfrågningar. Samtliga individer jag känner i denna bransch är, till att börja med, hårt arbetande karriärister. Vi är sinnebilden av strävsam medelklass; studieskuldsatta upp över taknocken, ständigt inlästa på de ämnesområden där våra kunskaper efterfrågas och nervöst medvetna om konkurrenternas förtjänster och framgångar. Utrymmet för flum och allmänt salongsåbäkande är minimalt. När vi umgås diskuterar vi samma saker som alla andra: våra pengar, vårt boende, vårt fotbollslandslag. Idel svenska dysterheter.

När vi arbetar gör vi det utan minsta tillgång till de trygghetssystem som de flesta andra tar för givna. (Diskussionerna om 70 eller 80 procents a-kassa, eller om sex timmars arbetsdag, ter sig inte så lite surrealistiska.) När vi är lediga läser vi in oss på nästa projekt. Och när vi plötsligt förväntas jobba gratis blir vi förbannade.

Intressant nog är det ofta kultursektorns egna aktörer som syndar värst. I det privata näringslivet verkar man ha helt klart för sig att kompetens kostar, och förutsätter artigt att branschens avtal och rekommendationer gäller. Från museer, kulturtidskrifter, tankesmedjor och tv-program kommer däremot det ena skambudet efter det andra. Det är som om kulturen lider av en självförtärande ekonomisk kannibalism. Hur ska man annars förklara erbjudanden som 999 kronor för en 20 000 tecken lång essä med flera veckors research i botten? Jag vet inte exakt var det statliga stödet till kulturtidskrifterna hamnar, men inte är det hos dem som producerar texterna i alla fall.

Ett annat, mycket vanligt anbud: 0 (noll) kronor för att först hjälpa en tv-producent med bakgrundsfakta i långa telefonsamtal, sedan flänga över halva landet och medverka i en kvartslång direktsänd intervju. »Ja resan står vi för, det är klart, men vi brukar inte betala något arvode …«

Man borde nästan prova det där upplägget själv. Nästa gång våra takläggare kommer och jobbar kanske jag ska testa: »Alltså ni kan få några kronor för bensinen, men jag brukar inte betala för arbetet … ni tycker väl ändå att det är himla kul antar jag, eftersom ni har valt det till yrke? Är det inte kreativt och härligt att lägga tak? Titta så fint det blir. Kom igen! Gör det för takläggarkonsten vetja.« Vilket kok stryk jag skulle få. Och hur välförtjänt vore det inte.