Grattis åsiktskorridoren, tio år
Normsättarna har inte bytt åsikt eller förlorat sin ställning. Det är bara fler som tröttnat på att lyda.
Toppbild: TT
Vad får man egentligen säga i det här jävla landet?
Jag kan rensa avlopp, med rensband eller den där mojängen man köper till högtryckssprutan, alla vuxna mäns närmaste vän. Jag kan göra elektriska installationer, förutsatt att en dimmer inte är inblandad och försäkringsbolaget inte frågar. Men jag har egentligen ingen talang som duger till att försörja familjen, utom att skriva. Och just den färdigheten har aldrig varit särskilt lönsam.
Det blir bara värre, förutsatt att man inte vill skriva om människans mest basala behov: mat, sex, kändisar och tarmtömning.
Men nu är det som det är. Och har man ägnat sig åt den här verksamheten i trettio år gäller det att veta var gränserna går, för målar man utanför strecken dras guldstjärnorna in. Till och med pappret, om den gammaldagsa liknelsen tillåts.
Eller hur är det med det?
När statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson myntade begreppet åsiktskorridoren för nästan exakt tio år sedan, var den vanligaste kritiken från dem som aldrig slagit i korridorens väggar, att Ekengren Oscarsson fantiserade. Idioter som skrev fel sak stod bara inte ut med att få mothugg.
Nu påpekas det gärna att vi knappt har talat om något annat än invandring de senaste sju-åtta åren. Att Sverigedemokraterna på det stora hela behandlas som andra partier och att de andra partierna – i skrivande särskilt Socialdemokraterna, vars senaste bragd är att satsa på incelspåret – bytt melodi.
Allt det där är sant. Men kulturella förändringar är nästan lika långsamma som geologiska förändringar. Varför skulle svenskarna vara ett undantag?
Vi har haft den här diskussionen förut. Då handlade den om det som kallades ”politiskt korrekt”. De politiskt korrekta gillade inte att analyseras. Deras motmedel var att omdefiniera termen politiskt korrekt, från att beskriva de åsikter som ger social och moralisk status i samhällets toppskikt, till det som helt enkelt många människor tycker. I deras skendefinition var det politiskt korrekta bara det vanliga. Folkrace och bingolotto, till exempel. Hela poängen med begreppet gick förlorad. Det var själva syftet.
Det som sker nu är en variant av det. Att vi diskuterar invandring nu tas som retroaktivt bevis för att vi alltid gjort det. Att politiska partier – per definition opportunistiska – inte bara speglar de finare sidorna i Stockholmspressen, tas som bevis för att åsiktskorridoren har flyttat.
Men att argumentera för lag och ordning, när många svenskar lever i laglöst land, kan möjligen ge röster, men inte status. Samma sak med att argumentera för begränsad invandring, eller andra liknande åsikter som oftast etiketteras ”höger”. Status i den uppburna offentligheten – kultursidor, många ledarsidor, universiteten – får man fortfarande på samma sätt som förut. Normsättarna har inte bytt åsikt eller förlorat sin ställning. Det är bara fler som tröttnat på att lyda. Åsiktskorridorens väggar finns kvar, men de är en aning mer porösa.
Är det en viktig distinktion?
Inte om man är fruktansvärt nervös för att beskriva den kultur man lever i. Inte om man anser att det är farligt att skaffa sig kollektiv självinsikt.
Men det får man väl inte säga att man inte får säga i det här jävla landet.
***
