Greven som inte var som alla andra

Under en period tränade finansmannen Gustaf Douglas och jag på samma gym. I forntiden hade jag intervjuat honom, så vi var ytligt bekanta. När vi stötte ihop på väg till eller från träningen brukade vi byta några ord. Kanske var det för att han var vd för Dagens Nyheter under sjuttiotalet som han verkade intressera sig lite extra för mediabranschen, eller så var han bara artig.  

”Jaha, vad skriver ni om i tidningen i morgon då?”, kunde han fråga. 

”Det får du veta om du först berättar vilken som blir din nästa storaffär”, kunde jag svara. 

Gymmet var ganska omärkvärdigt och inte mycket – vare sig i hans personlighet, klädsel eller uppträdande – skvallrade om att Douglas var slottsherre, greve och en av landets tio rikaste män. Inte heller att han var landets främste företagsbyggare som förkroppsligade den svenska ägarstyrningsmodellen. 

I USA och Storbritannien ägs de stora börsbolagen i allmänhet av pensionsbolag och fonder. Ingen tar ett tydligt ägaransvar. Kapitalförvaltarna tillsätter ledningar i bolagen. Dessa blir mycket mäktiga och börjar inte sällan betrakta företaget som sitt eget, trots att de inte äger särskilt många aktier. Också på kontinenten är det vanligt att företagsledningarna styr sig själva. Med hjälp av stiftelser och/eller intrikata korsäganden kliar direktörerna varandras ryggar och sätter varandras löner. 

I Sverige har vi däremot ett system där ägare av kött och blod bestämmer över en betydande andel av börsvärdet. Namn som Wallenberg, Lundberg, Stenbeck, Persson, Johnson, Schörling, Bennet, Rausing, Lundin med många flera dyker ständigt upp i toppen av ägarlistorna. Och så Douglas. Utan annat egentligt startkapital än ett flott namn och en bra utbildning skapade han en grupp av bolag som i dag värderas till totalt 500 miljarder kronor.  Efter Gustaf Douglas frånfälle i somras tar nu sönerna Carl och Eric, som inte alltid hållit sams, över imperiet. Läs mer om det här. 

En annan ovanlig adelsman som nyligen gått ur tiden är Carl Piper, den Röde greven. Hans ”liv var en ovanlig blandning av feelgood-roman och P G Woodhouse”, skriver Staffan Heimerson i minnesordet. Läs det också.

***

Läs även: Så ska det mäktiga företagsimperiet styras

Läs även: Hans karriär var lysande