Grottstadiet framstår som trivsamt i klimatdebatten

Säger det någonting om klimatarbetet att ordföranden för COP28, det globala klimattoppmöte som avslutades i förra veckan, var en oljeshejk? Det skulle väl i så fall lika gärna skulle kunna vittna om den breda uppslutningen kring klimatfrågan, som om dess slutgiltiga urvattning – även om det två veckor långa mötets resultat ger visst stöd för det senare alternativet. Mötesordföranden Sultan al-Jaber är hur som helst inte bara industri- och teknikminister i Förenade Arabemiraten, utan dessutom chef för Abu Dhabis statliga oljebolag.  

Redan på förhand hade al-Jabers dubbla lojaliteter orsakat upprördhet, och bara några dagar efter att mötet inletts nådde raseriet mot honom nya nivåer. Tidningen the Guardian kunde nämligen avslöja att al-Jaber nyligen gjort ett antal kontroversiella uttalanden i samtal med FN:s tidigare klimatambassadör, däribland att det inte finns någon forskning som säger att en utfasning av fossila bränslen är det som gör att vi uppnår 1,5-gradersmålet. Liksom det vresigt framförda: ”Snälla, hjälp mig, visa på en färdplan för en utfasning av fossila bränslen som tillåter hållbar socioekonomisk utveckling, om det inte är så att du vill föra oss tillbaka till grottstadiet.” 

Kritiken lät, förstås, inte vänta på sig: Al-Jabers ordförandeskap är ”som att låta Dracula förestå blodbanken”, anmärkte en aktivist. En klimatanalytiker fann i sin tur shejkens utsaga både avslöjande och djupt oroande: Att ”föra oss tillbaka till grottstadiet” är en av fossilindustrins äldsta troper: Det är på gränsen till klimatförnekelse. 

Svårt att veta, förstås, vad en oljeshejk menar med grottstadiet, men kanske avser han exempelvis det faktum som framhållits bland annat av ingenjörsorganisationen IEEE, att det är ”en lång väg kvar innan batterier kan konkurrera med flytande bränslens energitäthet.” Väntan på superbatterier som kan driva långdistansflyg kommer kanske inte att vara över ens år 2070, tror bedömare, samtidigt som tillgången på biobränslen är alltför liten för att de ska kunna fungera som ersättning: Inga fler klimattoppmöten i Dubai, med andra ord.  

Andra sektorer som kommer att få uppenbara problem i en fossilfri framtid är sjöfarten, liksom den tunga industrin och inte minst den gruvbrytning som lär intensifieras i takt med en växande efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller. Här är det i princip enda alternativet till diesel vätgasdrivna bränsleceller – men då bör man hålla i minnet att merparten av allt väte i dag utvinns ur naturgas, vars produktion utövar en betydande klimatpåverkan på grund av metanutsläpp.  

Förlusten av dylika fossila privilegier kan förstås tänkas störa en oljeshejk (och möjligen flertalet av västvärldens konsumenter) – men för oss som bryr oss mer om långörad fladdermus än långdistansflyg borde den fossilfria framtiden väl ändå se ljus ut? 

Tyvärr bara till dess att man, för att välja ett exempel, påminner sig om de hälsoskadliga egenskaperna hos vanliga batterikomponenter som nickel, mangan och kobolt. En stor del av det sistnämnda produceras dessutom i dag i Kongo, där barn så unga som 7 år arbetar i gruvorna under slavliknande förhållanden. Man kan föreställa sig att dessa platser inte är så särskilt mycket mer sympatiska än, säg, ett oljefält i Abu Dhabi.  

Problem av minst samma dignitet finns när det gäller såväl produktionen av vindkraftturbiner och solceller, som dammar för lagring av energi från sol och vind: Att överlämna sig till den gröna teknikens profeter liknar, för både hälsans och naturens vidkommande, faktiskt inte så lite att, ja, låta Dracula förestå blodbanken.  

Slutresultatet av klimatarbetet riskerar med andra ord att bli en värld utan flygresor och lyxkryssare, men också utan naturskogar, rena vattendrag och giftfri miljö.  

Grottstadiet framstår, i jämförelse, som ganska trivsamt.  

***

Läs även: Intelligens är en underskattad egenskap

Läs även: Kan det finnas hur många objektiva verkligheter som helst?