Gubbväldet i tidningsbranschen var bättre förr
Redaktionen på Expressen var klart mansdominerad. Men antastad blev jag för sjutton gubbar inte.
Toppbild: TT
Goddag ungdomar! Säger jag som Kalle Lind i podden "Snedtänkt" (fast vindögd). Ety jag utgår från att de flesta av Fokus läsare är yngre än jag. Och att rätt många är journalister. Med anledning av detta tänker jag nu berätta lite om min bana i framför allt Expressen:
Där hamnade jag då jag var yngst bland oss som gick på Journalisthögskolan i Stockholm mellan 1978 och 1980. Ingen där som fostrats till att tjäna "det arbetande folket" ville praktisera på Expressens redaktion i bibelbältets Jönköping.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Redaktionen bestod av gubbar. De retade mig lite när jag hade råkat krocka med en bankdirektör från Ängelholm. Men både hans bil och redaktionskärran klarade sig bra. Reportrar, redigerare och fotografer var överlag hyvens och överdoserade aldrig whiskyn i skrivbordslådan. Rökte friskt gjorde vi allihop.
Min vänskap med Magnus Janson på Göteborgs Expressenredaktion, en förälskelse framväxt på fax, ledde till att vi två fick göra en artikelserie vid femårsjubileet av så kallad fri abort 1980. Vi hamnade på Stockholmsredaktionen i Marieberg, det var hur lyxigt som helst. Rörposten har jag nästan glömt, men inte mängden underbara vaktisar, sekreterare, telefonister och kopister.
Att sitta vid ett skrivbord och få alla upplagor av dagens blaska levererade. Att läsa korr och gå ner till sätteri och tryckeri och prata med killarna där var blytungt härligt. Att åka hiss ner till arkivet befolkat av extremt kunnig personal som fiskade fram vilka gamla artiklar som helst. Där fanns också ett bibliotek med riktiga och viktiga böcker. Om det skulle resas ringde man till Nyman & Schultz. Magnus och jag for land och rike runt och intervjuade abortmotståndare, tillskyndare och läkare. Magnus testade en gynstol i Visby.
Tack vare en till mig vänligt inställd Bo Strömstedt fick jag en halvtidsanställning, halvårsvis så att jag kunde plugga vidare på Stockholms universitet. Först jobbade jag som nyhetsreporter mellan 13 och 21, vilket kunde innebära ungefär allt. Som att oanmäld åka till Mats Wilander i Småland med en erfaren plåtis som köpte kaffebröd för att muta oss in i den blyga tennisspelarens föräldrahem.
Och plötsligt, 1981, fick jag både skriva krönikor och åka till Jamaica – i två veckor! – tillsammans med Erik Hörnfeldt och fotografen Lasse Jansson. Där dansades det och röktes gräs så det stod härliga till, rastakillarna var gulliga. Lasse och jag tjuvrökte våra tobakstaggar då det rådde strejk på cigarrettfabrikerna. Sedan fick vi äntligen dricka gott kaffe hos premiärministern Edward Seaga, dock inte lika trevlig som oppositionens Michael Manley. Vi intervjuade bland andra Rita Marley i Trenchtown, Kingston.
Jag hade god lust att gå i säng med den sexigaste av rastasnubbarna, men som tur var hade jag såväl mens som flytningar i detta inte så fördomsfria land. Man ska ändå akta sig för att ligga med intervjuobjekt och journalistkollegor, trots att det förstås kunde hända.
Väl på Kungsholmen igen klirrade systempåsarna muntert varje fredag; en chefsförmån som spillde av sig på vaktisarna. När jag grät över någon misslyckad kärlekshistoria kunde jag få en tröstande hutt hos Arne och Tuve. Ta en cigg med Peter Himmelstrand eller prata med Alf Montán när jag sörjde min bristande fertilitet eller när det krånglade med ett manus. Vilket dessutom luslästes av bildade korrekturläsare.
Mansdominans javisst. Mest godartad, även om det dröjde innan flator och bögar tordes komma ut. Feministiska uppror förekom – med växlande resultat. Vissa avgående chefer tenderade att sno med sig saker, från vinflaskor till konstverk. Den legendariska kulturjournalisten Björn Nilsson knyckte bara en och annan bok från våra skrivbord, men det hörde liksom till.
Men härligast, vid sidan av alla egensinniga och roliga anställda, var nog den olåsta entrén. Vilka som helst kunde komma insläntrande: författare, frilansare, popstjärnor, politiker och notisjägare från Klarakvarteren. En annan gång kan jag namndroppa ett antal lustiga excentriker.
Antastad blev jag för sjutton gubbar inte värre än att världsreportern Ulf Nilson strök mig över svanken en gång.
***
