Gud må förlåta dem somliga rader
Klassiker, brukar det heta, är det som har tidlösa kvaliteter. Det är sant, om man inte tar begreppet »kvalitet« alltför bokstavligt:
»Hanna från Arlöv, hej!
Jag lärde mycket av dig
Du sa som det var
Och det kändes så bra så
Nu kan jag göra nånting själv
Göra nå´t själv«
Åtminstone hälften av Nationalteaterns produktion är klassiker. Men det är på nästan alla punkter kvalitetsmässigt undermåliga alster.
Det är inte en åsikt. Det är objektivt sant. Rimmen skulle genera kärlekskranka gymnasister. Budskapen är plattare än ett partiprogram. Personteckningarna är principer i maskeraddräkt. Det rör sig om politiskt pekoral. Och just därför är »Hanna från Arlöv« och de andra låtarna klassiker. De är, i sin usla genre, den verkliga toppen.
Det hjälper att uselheten delvis var avsiktlig. Det gällde ju att verka folklig. Inga svåra ord, ingen borgerlig finess. Det hjälper också att åren gått. Tiden har barmhärtigt placerat ironin som mellanlägg. Humorn spirar, även där den inte är avsiktlig:
»Vaktbolagen kommer snart
Då blir det en jävla fart
Dom har betalt för att jaga ungar
Gården är stängd för länge sen
Snuten jagar tonårsgäng
Natten är så hård
För betongens kungar«
Nutid: Riksteatern turnerar med »Sång till välfärden«, en »radikal och innerlig solidaritetsteater«, enligt Expressen. På Historiska museet pågår utställningen »100% kamp«, som »är vad som kan läras ut om förtryck på mellanstadiet«, enligt DN:s Erik Helmerson. På Hipp i Malmö går »Vinnaren tar allt« där Nina Persson gör slut med Demokrati och blir ihop med Populismen, som föder Diktaturen.
Kort sagt, det politiska pekoralet har åter högkonjunktur. Man kan undra varför konstnärer och kuratorer självmant väljer att göra sig så platta och plakatiga. Men vi kommer att ha många nya klassiker om 40 år.
»Om du letar efter röka, näru e i Götteborg...«