Gudstron som ett motstånd mot samtidens ytlighet

Det borde väl inte förvåna någon att debattören och kyrkohistorikern Joel Halldorf, när han i det senaste numret av tidskriften Axess ombeds visionera om läget i landet 2040, levererar profetian ”Vi prövar att tro på Gud”. Det finns, menar Halldorf, tydliga tecken på att sekulariseringen har nått vägs ände, inte minst det som i andra sammanhang beskrivits som en ”kristen trend i kultur-Sverige”.  

Men å andra sidan kan man misstänka att hans förutsägelse inte skulle ha sett särskilt annorlunda ut i avsaknad av kulturskribenternas faiblesse för katolicism: Är det något som utmärker Joel Halldorf som röst i offentligheten är det hans förmåga att läsa snart sagt varje samhällsfenomen som uttryck för antingen en vändning till, en omedveten längtan efter, eller en problematisk avsaknad av Gud.  

Något som uppenbarligen inte går hem i alla läger – exempelvis inte hos skribenten och förläggaren Carl Michael Edenborg som i en text häromåret kallade Halldorf för ett ”ärkeslem” som lyckas blanda ihop ”’kristendom’, ’andlighet’, ’magisk realism’, ’det övernaturliga’, trädgårdstomtar, troll, fan och hans moster i samma kökkenmödding”. Edenborgs utgjutelse återges med gillande av författaren Aase Berg i hennes nyutkomna och intensivt debatterade dagbok, där hon själv beskriver Halldorf som en kraft som ”försöker normalisera sektpingstvänner och gör anspråk på alla djupa känslor i hela världen med hjälp av ordet andlighet”.  

Det är faktiskt så att man känner sig nödgad att träda in till Halldorfs försvar, vilket också visar sig oerhört enkelt. Denne älskvärde kvällstidningsskribent är nämligen långt ifrån ensam om att göra anspråk på alla djupa känslor i hela världen med hjälp av ordet andlighet: Faktum är att det tvärtom är en ganska adekvat beskrivning av hela kyrkoväsendets affärsidé sedan åtminstone ett par sekel tillbaka. Som religionshistorikern David Thurfjell redogör för ingående i boken Granskogsfolk från 2020, kan det bäst förstås som en överlevnadsstrategi i relation till den religionskritik som tog form efter upplysningen: ”Påståenden om naturen kan motbevisas och berättelser kan visa sig vara påhittade, men den enskilda individens känsla kan ingen ta ifrån henne. Genom att förlägga religionens essens och kärna till detta oangripbara inre rum, kunde man därmed göra den immun mot omvärldens angrepp.” 

Den kristendom som, låt oss säga, Wera von Essen och Eric Schüldt vänt sig till framstår knappast som en samhällsomstörtande kraft, med nöd och näppe som en gemenskap – snarare är den en form av tro som oupphörligt mäts mot den egna känsloupplevelsen. Thurfjell beskriver ”det allmänna bejakandet av det egna inre livet” och ”den ständigt utvärderande konsumtionsattityden” som kännetecknande. Den moderna tron utsätts oupphörligt för samma prövning som ”varorna i skyltfönstret” – och i princip allt annat i vår samtid – nämligen frågan: ”Hur känns det här för mig?” 

Vilket möjligen skulle kunna ligga till grund för en annan, mildare, kritik av Halldorfs budskap, nämligen framhållandet av gudstron som ett motstånd mot samtidens självbespegling, ytlighet, teknikhets, konsumism och allmänna förfall: Hur säker kan ens en docent i kyrkohistoria vara säker på att religionens uppsving inte enbart är ett tecken på att förfallet nu slutligen kommit att omfatta även den?  

Man får nog ändå, även som icke-troende, hoppas att så inte är fallet, i denna tid då ”den mentala ohälsan stiger, kulturlivet utarmas, civilsamhället går på knäna, den politiska polariseringen ökar och bärande samhällsinstitutioner krackelerar”, precis som Halldorf konstaterar. Att allt detta, som han själv antyder, skulle vara en konsekvens av kyrkans frånvaro i samhället är minst sagt tveksamt. Men om en sak kan man i alla fall hålla med honom i nuläget: Alternativen imponerar inte.  

***

Läs även: Ateister är mer missnöjda med sitt sociala liv

Läs även: Vi kanske inte vet allt